En sorts mamma...

Detta blir mitt sista inlägg.

Jag är ute på andra sidan. Jag har passerat Klara och Gustavs årsdag och fått med mig världens finaste lilla Viktor hem från BB.

Jag mår bra, riktigt bra! Givetvis kommer saknaden efter Klara och Gustav alltid vara närvarande, med och utan tårar. Och nu när vi fått Viktor ser vi vad vi gått miste om med Klara och Gustav och vad dom aldrig fick möjligheten att uppleva.

Att åka hem från BB med Viktor på Klara och Gustavs årsdag var kluvet. Sorg och glädje på samma gång. Så kommer livet fortsätta och det är inte konstigt. Men vi vet att Klara och Gustav vakar över sin lillebror och att dom är otroligt stolta över honom. KJ och jag är stolta över alla våra barn, Klara, Gustav och Viktor. Tre små guldklimpar! 

Ett stort och varmt tack till alla som stöttat mig genom det här jobbiga året. Jag avslutar med att visa en bild på Viktor, vår segrare som tog sig ända in i mål.

120102:

11.30 fick vi komma in till vår fantastiska läkare på specen. Hon frågade hur allt var och sen undersökte hon mig. Jag var redo och hon sa att jag kunde bli igångsatt. Jag blev så lättat att allt bara brast. Äntligen skulle vi få träffa vår bebis efter en vansinnigt lång (elefantgraviditet?) och jobbig graviditet. Efter att hon ringt några samtal fick vi direkt gå in till förlossningen för att bli inskrivna.

Jag skulle få en nål i handen. Men eftersom jag är så extremt svårstucken bestämdes det att vi först skulle gå och äta lunch. Sen skulle vi komma tillbaka till skiftbytet och så skulle narkosen komma och sticka mig. Därför fick jag bara mitt patientband på handleden och sen gick vi. Efter att ha fått nål i handen blev vi hänvisade in till förlossningsrummet där vi fick installera oss.

Vid 15.30 kom förlossningsläkaren och undersökte mig för att bestämma vilken metod vi skulle använda oss av för att sätta igång förlossningen. Jag var då öppen 3 cm, så det var bara att ta hål på hinnorna så vattnet gick. En timma senare hade jag bara pyttelite värkar så då satte man in värkstimulerande dropp.

Droppet sätter ordentligt fart på värkarna. Vi har förberett oss på en lång förlossning och har med oss både TENS och värmekudde. Men det skippar vi totalt och går direkt på lustgasen. Första dosen var fantastisk och jag låg och asgarvade. Detta finns även dokumenterat på film då KJ slängde fram videokameran och filmade en ovetande Maria.

Värkarna blir starkare och längre och 18.30 är jag öppen 5 cm. Vid 19.00 stänger man av droppet för nu går jag för full maskin själv. Då är lustgasen min bästa vän när paniken lurar bakom hörnet. 19.45 är jag plötsligt öppen 10 cm och jag börjar få krystvärkar. Tror att jag ska gå av på mitten när huvudet tränger ner sista biten för herrejösses vad ont det gjorde. Ligger på sidan och på rygg. Dom försöker även få mig att stå på alla fyra. Men det var hemskt. Till slut hamnar jag på rygg och 20.49 föds en skrikande och alldeles levande liten Viktor.

Även om man vill krypa ur sig själv och smita därifrån när det gör som ondast var förlossningen jättebra. 5 timmar och 20 minuter tog det allt som allt. Snabbt och intensivt och jag var med hela tiden. KJ var toppen och gav mig juice och höll handen (som jag tydligen klämde lite väl hårt ibland har jag fått höra). Även om han känner sig maktlös är det är allt som behövs.

Välkommen lilla Viktor!

Vi njuter av Viktor och han är såklart världens sötaste bebis. Han förstår absolut inte vad som är natt och dag vilket gör livet lite surt för mamma och pappa på nätterna. Men vi turas om att sova och ska nog få kläm på det här.

Håller på att skriva en förlossningsberättelse. Ska även visa en bild på min fina lilla Viktor. Sen har jag beslutat mig för att sluta blogga. Jag vill bara få njuta av min familj. Min alldeles speciella familj. En speciell liten trebarnsfamilj.

Nu ska gossen få mat. Sen ska jag sova.

Nu har vi förhoppningsvis tagit sista bilden. Om en timma är det bedömning. Håll tummarna! :-)


38+0


37+0


36+0


35+0


34+0


33+0


32+0


31+0


30+0


29+0


28+0


27+0


26+0


25+0


24+0


23+0


22+0

Januari
Värsta månaden i mitt liv. Klara och Gustav föds och dör den 5 januari och jag dyker rakt ner ett svart hål. Men KJ och jag bestämmer oss för att klara det och jag försöker snabbt genomlida alla jobbiga möten med människor för att inte dra ut på lidandet. Går till skolan i slutet av januari till en kurs som jag inte kan missa om jag inte vill skjuta på skolan ett helt år. Den dagen var hemsk, fruktansvärd, vidrig och alla ord man kan tänka sig. Grät mest hela dagen och ville dra ett täcke över huvudet och gå hem.


Inköpt på HM två timmar innan vi var inne på sjukhuset.


Klaras hand och Gustavs fot

Februari
Dimmig månad. Försöker komma tillbaka till någon slags vardag. Går på vår första öppna träff i Spädbarnsfondens regi. Känns bisarrt att gå på en sån träff. Vad gör vi där? Men efteråt var det jätteskönt.

Mars
Vi får alla svar från obduktionen som inte ger några klara besked egentligen. Ev moderkaksavlossning men det är en svag teori.  Vi gifter oss på 5 minuter i Solna stadshus med mina föräldrar som vittnen. Ingen vill och orkar göra något speciellt, vi vill bara gifta oss. Det blir en trevlig dag och vi går ut och käkar på kvällen. Två dagar senare åker vi till Thailand, en resa vi bokade några dagar efter att vi kommit hem från sjukhuset i januari. Nu blev det kombinerad bröllopsresa och fly vardagenresa. Otroligt skönt att komma iväg och bara vara.

April
Vantrivs fruktansvärt i skolan. Det är svårt att hantera min vardag med alla andras vardag.  Börjar blogga. Känns skönt att få skriva av mig och berätta för folk hur min vardag faktiskt ser ut. Att jag inte har glömt även om jag skrattar och ler.

Maj
Plus på stickan. Även om det var planerat blir det inget tjo och tjim den här gången. Inget firande och fåniga leenden. Det blir ett kliniskt konstaterande och sen åker stickan i papperskorgen. Kommer det gå den här gången? Ringer läkaren vi träffade när vi fick obduktionsresultatet. Hon är fantastisk och berättar hur den här graviditeten kommer bli med extra kontroller och stöd. Jag är fullkomligt livrädd för missfall och att det ska vara tvillingar. Men efter ett ultraljud i vecka 7 ser vi ett litet pickande hjärta och tvillingsrädslan kan släppa.



Juni
Pga graviditeten och alla restriktioner får jag inte jobba på mitt vanliga sommarjobb som är inom vården. Orkar inte bry mig om att leta efter något annat så tillsammans med en klasskompis ägnar  jag sommaren åt att skriva examensarbete. Denna klasskompis spelar och sjunger även på Klara och Gustavs minnesstund som vi har i juni. Stort tack Anna!



Juli
Tar mig förbi ett delmål som är dom 12 första veckorna. Även om det inte är någon garanti känns det det skönt. På KJs födelsedag är det även Klara och Gustavs halvårsdag. Vi går till minneslunden och blåser upp ballonger åt dom. Min specläkare vill sjukskriva mig under hösten men jag har precis fått mitt första jobb inom min utbildning och jag garanterar henne att det inte är tungt. Det kommer gå bra att kombinera med skolan. Börjar känna fladder av pyret i magen. Mysigt!



Augusti
Efter att ha buffat på magen känner KJ sin första karatespark från magen. Lycka! Åker på Spädbarnsfondens familjehelg i Varberg. Träffar massor av trevliga mammor och pappor. Både med och utan levande barn. Underbara dagar! Åker direkt därifrån till Ystad för att vara med på Ystad military tattoo med orkestern vi är med i. Kraschar både fysiskt och psykiskt och mår skit hela veckan. Spyr som aldrig förr, och kontrasten mellan gemenskapen på familjehelgen och i orkestern blir för stor. Victoria och Daniels graviditet blir officiell när vi är i Ystad och jag blir provocerad av att alla tar för givet att det kommer bli kungabebis bara för att hon är gravid. Gråter massor. Olika verkligheter helt enkelt. Kommer hem och vi går på rutinultraljud. Otroligt nervös men allt går fint. Det är en liten pojke vi väntar. Har även första tappmätningen inbokad den dagen. Lång och fin tapp på 50 mm. Allt känns toppen!



September
KJ åker på konferens till Polen 10 dagar. Samma tidpunkt som när Klara och Gustav föddes. Jag sitter hemma som på nålar och paniken ligger och pyr under skinnet. Jag är övertygad om att nu föds bebisen och den kommer dö. Och KJ är i Polen och kan inte hjälpa mig. Men tack vare mitt nya jobb har jag något att koncentrera mig på och dagarna går ändå. KJ kommer hem och vi njuter av att vi har tagit oss förbi dagen då Klara och Gustav föddes. I tre dagar får vi njuta. Sen åker vi till KS på vår andra tappmätning. Tappen har krympt till 30 mm. Fortfarande ett bra mått men oroväckande att den krympt 20 mm på två veckor. Vi får en ny tid till veckan därpå. Nervös vecka och jag ligger hemma på soffan och vågar knappt röra mig. Veckan går och tappen har krympt till 13 mm. Inläggning på KS, panik, gråt. Vi är övertygade om att nu går det åt skogen igen. Men dagarna rullar på...

Oktober
Läget är osäkert men stabilt. Får komma hem från sjukhuset med strikta order om sängliggande. Ligger i soffan hela dagarna. Det är sjukt tråkigt, men vad gör man inte. Känner mig väldigt ensam och jag lever i min lilla bubbla här hemma. Tappmätningarna visar att den är kort men jag kan fortsätta ligga hemma.

November
Tar mig till vecka 32+0 och jag får tillåtelse att röra mig lite mer efter 9 veckors sängliggande. Blir lite övermodig och efter en tappmätning som visar en tapp på 10 mm får jag ta det betydligt lugnare. Mår betydligt bättre psykiskt nu när vi tagit oss så långt i graviditeten. Varje vecka är guld värd. Har lite dåligt samvete över att Klara och Gustav kommer i skymundan. Allt fokus går till att ta sig genom den här graviditeten. På allhelgona får vi tända deras ljus här hemma istället för att åka till minneslunden.



December
Beställer bebis när jag nått 34+0 och dom inte längre gör något för att stoppa förlossningen. Men bebisen vill inte komma och då säger jag åt den att har du inte behagat komma än får du vänta till nästa år. Tar även mitt sista få-bebisen-att-stanna-kvar-i-magen-piller i vecka 35+6. Får ökade sammandragningar, men ingen bebis vill titta ut. Lustigt! Jag blir tröttare och tröttare och får kämpa för att hålla motivationen upp för att stå ut sista tiden av graviditeten. En väntan på bebis som varit vansinnigt lång och både fysiskt och psykiskt påfrestande. Att leva med hotet att bebisen ska födas redan från vecka 23 är otroligt tufft. Speciellt när man redan har förlorat två barn. Men nu är det bara några timmar kvar på 2011 och bebisen är fortfarande kvar i magen.

Snart har det gått ett år sen Klara och Gustav föddes. Det känns konstigt. Jag saknar dom varje dag och dom finns hos oss hela tiden. Fortfarande rinner tårarna men jag mår bra trots allt. Dom är alltid älskade, aldrig glömda! Och nu ska dom få en lillebror. Det är nyårsafton och jag är i vecka 37+5. Det trodde ingen. Varken i september, oktober, november eller december. Mitt nyårslöfte blir att 2012 ska bli bättre än 2011. Jag tror inte att det blir så svårt :-)

Hade massa rabattkuponger på blöjor med sista datum 31 december. Nu är dom använda och vi har ett lager av blöjor i olika storlekar som ligger redo att användas. Vi är härmed redo för bajs!

ÅHH!!!! Snälla bebis kom nu! Fast jag vill att det ska vara söndag idag. Så kom egentligen inte... Men kom ändå. Fast nej. Hur tusan ska jag få den här dagen att gå snabbare?

Jag har en bebis som räknas som fullgången i magen :-)