Obekvämt i mitt vardagsrum
Klara och Gustav har sin minneshylla på en central plats i vardagsrummet och går inte att missa. Nu har jag haft besök som nervöst tittade på hyllan utan att nämna den. Det känns bra att den är där den är. Då kan ingen missa att vi har barn. Dom syns för alltid hemma hos oss! Men ändå får jag känslan "Men säg något då!". Det är en frustrerande känsla att veta att Klara och Gustav nästan aldrig kommer nämnas i naturligt och vardagligt samtal om jag själv inte tar upp dom. Men då dödar man stämningen och alla känner sig obekväma.
Ska ta kort på Klara och Gustavs hylla imorrn så ni får se vad fint dom har det.
Pluttisarna!
Uniformsproblem
Blanketterna från kyrkogårdsförvaltningen är ifyllda och ivägskickade. Nu ska jag bara ringa krematoriet och boka en tid för att hämta askan. Men det blir på måndag eftersom dom bara hade telefontid mellan vissa tider.
4 månader
För fyra månader sen föddes ni. Mina fina barn! Jag var så lycklig över att ni skulle komma. Men jag kunde aldrig tro att ni skulle ha så bråttom till världen.
Tänk att jag skulle få tvillingar. En liten flicka och en liten pojke. Helt otroligt! Jag var så otroligt stolt över er! Nu har jag er hos mig, fast på ett alldeles speciellt sätt. Jag är nämligen en väldigt speciell tvillingmamma.
Klara, min kloka lilla flicka. Ja, du såg så klok och bestämd ut. Vi sa att du nog minsann skulle bli en duktig liten fröken. Ja, en riktig liten fröken. Och vi trodde att du skulle hålla ett vakande öga på din bror. Vi tror nog att du gör det där uppe bland molnen.
Gustav, min lilla buspojke. Du såg verkligen busig ut. Och på kortet på Klara och dig när jag håller er innan jag lägger ner er i kistan såg man på dig att du bara väntade på att få flyga upp till molnen och busa med Klara.
Idag fyller ni 4 månader. Ät mycket tårta och glöm inte att bjuda dom andra barnen. Sov gott i natt och håll om varandra precis som mamma och pappa håller om varandra om nätterna.
Grattis mina små älsklingar!
Ängladagis
Dagsläget
Galghumor är ett bra begrepp. Det används lite titt som tätt här hemma. Senast igår när vi tittade på En unge i minuten. När hallåan pratar om den fantastiska upplevelsen det är när man får upp sitt skrikande barn på bröstet, då lägger vi in några egna repliker som "eller så kan ungen dö på vägen" i ett glatt tonfall.
Hemliga graviditeter
Har funderat på det här med varför det ska väntas med att berätta för folk att man är gravid till efter 12 veckor. Vem vinner på det? Egentligen ingen. Anledningen brukar vara att efter 12 veckor minskar risken för missfall. Visst är det så men varför skulle man inte kunna berätta innan? Är det på något sätt pinsamt att få missfall? Nej det är det inte... Det är väldigt vanligt och var och varannan kvinna drabbas. Det är inte på något sätt skamligt att få missfall. Om man inte berättar om sin graviditet är det dessutom svårare att få stöd om man skulle berätta efteråt att man har fått ett missfall. Ett missfall kan vara väldigt jobbigt.
Sitter mest och flummar. Men jag stör mig väldigt mycket på den där "gränsen". Kan folk bara inte fatta att det inte finns någon magisk gräns! Och eftersom det inte finns någon magisk gräns kan man ju i så fall vänta med att berätta till bebisen har kommit och lever. Men inte ens då är det säkert att barnet överlever. Det finns sjukdomar, plötslig spädbarnsdöd, barnet kan sätta i halsen och kvävas osv...
En av mina nyfunna vänner på skrev ett så bra inlägg idag om att värdera sorg. Rekommenderas! Hon är också inne på samma linje att man ska berätta att man är gravid.
Det handlar just om det här att man värderar sorg. Att man får olika mycket "poäng" beroende på när man förlorade sitt barn. Kan man inte bara berätta att man är gravid och glädjas av att man är gravid? Och låta andra glädjas av att man är gravid. Nej nej, man ska vara tyst och gömma undan. För tänk om det skulle bli ett missfall. Gud så skämmigt! Och jisses vad misslyckad man är då...
I Sverige räknas det som missfall till vecka 22. Då borde ju gränsen gå där. Man ska absoluuut inte berätta att man är gravid förrän man har passerat 22 veckor. För gud så pinsamt om man skulle förlora sitt barn i någon av dom veckorna som kallas sent missfall. Jovisst, lycka till! Mina barn föddes i vecka 22. Men dom är banne mig inget missfall!
Valborg
Att tänka på framtiden
Jag längtar efter en lillasyster eller lillebror till barnen. För det räcker med en nästa gång. Risken för att det ska bli en tvillinggraviditet igen är nog minimal men den finns ändå där. En ny tvillinggraviditet skulle göra mig sjuk av oro. Orolig kommer jag vara ändå. Nej, om jag får önska räcker det med en åt gången. Men jag tar emot vad som helst och vem som helst. Bara bebisen lever. Men att bli gravid och få ett levande barn är inget jag tar för givet längre. Barn är inget man skaffar. Barn är något man får.
Skatteverkets regler
Domedagsmusik
Första gången på samtalsgrupp igår. Det blir bra det där! Men usch vad jobbigt det är att höra vissa berätta. Man är så van vid sin egen historia att allt annat låter värre.
Lokalerna vi är i är jättefina och ligger på Drottninggatan. Det negativa är att det står gatumusikater nedanför och spelar. Igår var det en dragspelsnisse som spelade domedagsmusik ungefär. Inte så passande. Men han var grymt duktig!
Nu ska jag åka till centralen och möta min syster och hennes son. Fina lillkillen!
Fysisk saknad
Det låg ett kuvert från Spädbarnsfonden på hallmattan när jag kom hem. En till minnesgåva, denna gång från mormor och morfar. Det värmer! Minnesgåvor är bra. Då hjälper man inte bara KJ och mig utan även alla andra föräldrar som får mattan, som man trodde var så stadig att stå på, bortryckt i en hiskelig fart.
Jag kan fortfarande känna Klaras värme mot mitt bröst och att hon sprattlar till innan hon blir helt stilla.
Jag kan fortfarande känna känslan av att Gustav glider ur mig, min sovande änglaprins.
Jag kan fortfarande känna tyngden av att hålla barnen i min famn.
Den fysiska saknaden är tung. Jag önskar att jag kunde få drömma att jag håller i mina barn för det blir så nära jag nånsin kan komma att få göra det.
Imorrn börjar vi i samtalsgrupp hos Spädbarnsfonden. Det ska bli superkul, hur konstigt det än låter. Jag menar, hur "kul" kan det vara att träffa människor och prata om döda barn. Men det är faktiskt jättetrevligt och roligt att träffa alla. Det är en gemenskap som jag har svårt att hitta någon annanstans. Vanligvis börjar man fråga vad folk heter och vad dom jobbar med. Här frågar man vad folk heter, vad deras barn heter och hur dom dog. Man tar liksom "fel" ändi in i vänskapen. Man tar dom jobbigaste bitarna först. Sen kan man börja intressera sig för vad folk jobbar med, om det ens är intressant. Kul ska det iaf bli!
Kuratorn
Har gråtit en timma nu och är helt färdig. Orkar knappt hålla ögonen öppna. Men det var väldigt skönt att gå dit. Sova en sväng nu tror jag...
Änglamaskar
Mirakelbebis
Skrev förut om att man bara får läsa lyckliga historier i tidningen. Det är bara mirakelbebisarna man får läsa om. De som föds för tidigt och överlever. Jag tycker självklart att det är fantastiskt att mammor och pappors underbara små bebisar överlever. Jag önskar såklart att Klara och Gustav också hade överlevt, men nu är verkigheten en annan. Och jag stör mig på att man bara får läsa om lyckliga saker. Jobbiga saker ska vi gömma undan. KJ och jag hade vår bröllopsbild i tidningen igår. Den var dubbelt så stor som dödsannonsen och kostade mer än hälften så mycket. Som sagt, jobbiga saker ska vi inte läsa om. Nej nej... Idag i Aftonbladet får vi läsa om lilla Frieda som föddes i vecka 21+5 och överlevde tack vare sjukhusets insatser. Fantastiskt, verkligen! Klara och Gustav föddes i vecka 21+3. Dom dog och ingen är intresserad för det händer ju så ofta...
Många tårar idag
Åkte vidare till en kompis som hade 25-årskalas idag. Dörren öppnas och precis där, på hallmattan, står ett babyskydd med ett barn i. Hugg i magen. Fan, kommer det barn också? Biter ihop och hälsar jag på dom som är där. I köket sitter en tjej med sprickfärdig mage. Panik, nu kommer tårarna. Hugger tag i KJ och drar ut honom i hallen. Kramas och gråter. Vill inte gråta, inte på min kompis födelsedagsfest. Inte förstöra kalaset. Går in på toa och försöker lugna ner mig. Baddar ansiktet och går ut igen med gråten i halsen och klump i magen. Sätter mig och fikar och bryter ihop igen. Men jag får gråta, ingen tycker något annat även om nån säkert undrade varför jag grät. Sen kommer min kompis mamma lite senare och frågar vad som hände med mina tvillingar. Hon visste förstås om det och hon ställde alla rätta frågorna. Det visade sig att hon har jobbat som kurator på en kvinnoklinik. Otroligt skönt! Sen när jag vant mig med allt gick resten av festen toppenbra och var jättetrevlig. Även om golvet blev väldigt intressant när magen kom gåendes.
Kommer nog vara fruktansvärt trött imorrn...
Barnlunden i Solna
Nu ska vi ta en promenad till kyrkogården. Har hittat en barnlund där som vi ska titta på. Den är säkert jättefin men vi vill ändå se den innan vi ringer och bokar allt. Ringde kuratorn som vi hade när vi låg inne och hon påstod att det inte fanns speciella barnminneslundar. Men det finns det ju visst. Efter mitt googlande igår hittade jag iaf tre stycken här i Stockholm.
9 månaders glädje och oro
Säger som en annan mamma: Jag vill ha ägglossning idag, + imorrn och bebis i övermorgon.
Ja, tänk om man kunde snabba på processen. Slippa nio månaders oro för att det ska hända igen. Men samtidigt kan man inte gå in i en graviditet med inställningen att det ska gå åt skogen. Även om jag kommer bli superglad den dagen jag blir gravid kommer oron och ångesten finnas där hela tiden. KJ och jag pratar en del om det. Hur vi ska orka. Men man har helt enkelt inget val... Man måste. Tur att vår kurator kommer finnas där hela tiden. Och som jag jag sa till min henne, jag kommer ha sorgen över Klara och Gustav sittandes på ena axeln och glädjen över syskonet på den andra. Bara det inte bli kortslutning i hjärnan.
Nu ska jag fortsätta bygga IKEA-möbler...
Skärtorsdag
Sen bar det av mot IKEA. Shopping shopping som man säger i Thailand. Får allt hemkört imorrn så ikväll ska vi röja så vi får plats med allt. Vi pratade massor om barnen när vi gick runt. Såg fina saker som vi ville att dom skulle ha. Men det får vänta tills den dagen ett syskon vill komma.
Världens finaste fot
Vill bara visa Gustavs fina lilla fot. En liten fot som aldrig fick springa omkring.
Mammas buspojke!
Att säga grattis
Vaknade vid 10 och snart ska jag iväg och ha min enda lektion för dagen. Det det sättet är det härligt att vara student. Även om jag vill ha ett jobb. Gärna nu på en gång!
