Dagen som jag fasat över
Gråter... Tårarna bara rinner och rinner... Jag visste att mina gravida vänner på FL skulle få sina barn. Ändå känns det som ett slag i magen. Dom får sina barn men jag får inte mina. Vi träffades och fikade och hade jättetrevligt. Sen när jag förlorade mina barn förlorade jag även kontakten med mina nyfunna vänner. Men jag har gått in ibland och kollat hur det går för dom. Vill och vill inte. Det är rent självplågeri. Det känns som att jag är den utmobbade som inte får vara med och leka längre. Jag har fasat den här dagen. Ville inte se den. Vill bara att den här tiden när dom kommer få sina barn bara ska försvinna. Snabbt! Nu har första barnet kommit och det känns skit. Skit skit skit! Det finns ingen glädje för hennes skull överhuvudtaget. Bara ren och skär avundsjuka. Och tårarna bara rinner...
Goa, goa gumman. Jo, jag tror visst att du är glad för hennes skull. Det vet jag. Det är "bara" det att de andra plågade känslorna tar överhanden, mitt i det ögonblicket. När all den fruktansvärda förtvivlan och avundet lagt sig lite, så ser du klart igen. Men jag förstår att det känns oerhört jobbigt nu, när allt skulle ha varit så annorlunda och du ser den glädje andra får uppleva. Något som så brutalt togs ifrån dig. Bamsebamsekram
Tror som andra Annika,att känslan av avundsjuka tar över även fast du kanske är glad för att det gick bra för dom..
Det är jobbigt när dom runt omkring får barn och man själv fick barn så mycket tidigare och allt gick så fel..
det är nog ingen som klandrar dig för att det är jobbigt,för att du känner avundsjuka,jag tror det är fullkomligt normalt att känna så,i alla fall i min värld..
Tårar är bra så gråt även om det är jobbigt,få ut dina känslor..
Kramar
Känner exakt samma sak så fort någon annan får barn, de känns skit att känna så.
Men de blir nog bara så. Det är så jävla orättvist.
