Att försvara mina barn
Jag vill nästan inte berätta för folk vilken vecka jag födde Klara och Gustav i. Kommentarerna blir mest "Jaha..." "Ja, men då var du inte så långt gången då..." osv... Varför måste jag försvara mina barn? Varför är inte mina barn lika mycket värda som andra barn. Barn som föds i vecka 22 ser ut som vilka barn som helst. Dom är bara väldigt små. Klara och Gustav hade jättefina små händer och fötter med små pyttetår och pyttenaglar. Man kunde se vilka de var lika. Gustav skulle nog ha blivit lik sin kusin. Båda två hade min mans öron. Jättefina små öron!
Det känns som att min sorg inte är lika mycket värd... Mina barn är inget missfall! Skulle kunna slå dom som påstår att mina barn är ett missfall.
Enligt lagen klassas barn som barn från vecka 23. Så mina barn räknas inte enligt lagen bara för att dom ramlade på målsnöret. Tack vare Spädbarnsfonden har jag sett att man kan få sina barn registrerade även om dom fötts innan vecka 23. Så det håller vi på och grejar med nu. Söker man på mig eller min man kommer det stå att vi har två barn. Och det är precis vad vi har. Dom är bara inte hos oss.
Min tröst är att få läsa och prata. Jag måste få läsa om andra som förlorat barn och jag måste få prata med dom. Jag måste få känna att jag inte är ensam. Jag måste få känna att mina känslor och tankar är ok. Det är bara andra änglaföräldrar som kan förstå.
Såg på en annan änglamammas blogg att hon köpt Malin Sävstams bok När livet stannar. Beställde den från Adlibris och idag kom den! Så nu blir det nog sträckläsning. Brukar bli så...
Förstår att det finns många okunniga som ser det som"bara" ett missfall. Folk har ju kallat Syella för missfall, och hon föddes i v.37! <br>Den dagen dom ser sitt barn i magen vinka, redan i v.13, då förstår dom nog...<br>Ta hand om dig!
Jag funderar också på att ordna med det där så att hon blir registrerad som vårt barn. Vi är inte gifta dock och då tror jag att det var svårare att få pappan registrerad, kanske behövdes dna-prov för det men jag minns inte riktigt. Jag var också i vecka 22 när vi var tvungna att avbryta. En pyttebebis med små fingrar, naglar och tår, med tydliga muskler. Den finaste jag vet. <3
Hej..våra flickor föddes i vecka 22 och det känns ofta som omgivningen inte förstår hur färdigutvecklade barn är i vecka 22,allt är ju färdigt bara väldigt litet..
Jag har också fått höra att jag inte var så långt gången och att förlossningen inte kan varit så jobbig när dom var så små..och det är jobbigt att folk bara ser det som ett missfall,börjar räkna upp alla som fått missfall..
Men i vecka 22 är det inget missfall,när man känt små sparkar så är det absolut inget missfall..
Klart dina änglar är små barn,det ska aldrig någon få ta ifrån dig..
Beklagar så er förlust..
Kramar Annica,änglamamma till tvillingar Alva och Tyra
