En sorts mamma...

Idag kom brevet från kyrkogårdsförvaltningen att Klara och Gustav finns i barnlunden. Känns bra att dom äntligen är hos sina kompisar så dom kan springa omkring på gräsmattan och leka när ingen ser. Fina pluttarna! Nu kommer mamma, pappa och pyret och hälsar på.

Det är lite roligt att kolla på statistiken dom här dagarna. Igår var det midsommarafton och folk firade istället för att läsa bloggar. Idag är folk bakfulla och ännu färre läser bloggar. Skönt att slippa sånt!

Satt i en stol på baksidan och njöt idag när mamma kom ut och berättade att min gamla klasskompis gick förbi med barnvagn på vägen. Vill varken se eller höra sånt. Vill inte se folk jag känner lyckliga över sina nyfödda bebisar. Det gör för ont. Har senaste gångerna jag har varit hemma hos mamma och pappa och varit på en viss promenadrutt undvikit att avsluta den på hennes föräldrars gata bara för att inte riskera att möta henne och hennes mage eller eventuella bebis. Nu finns bebisen och det gör så ont.

Men en sak som gjorde mig superglad nu på kvällen var att jag fick veta att en änglamamma har plussat. Sånt gör mig glad och det gjorde min kväll. Nu håller jag alla tummar och tår jag har att det ska gå bra.

Inget illamående idag. Hoppas det har börjat släppa nu.

Sökte ett jobb på 20% för några veckor sen och har därefter varit på en intervju och ett undervisningsprov. Idag fick jag beskedet. Jag fick det! Hurra för mig! Nu ska jag bara komma på hur jag smidigast berättar att jag är gravid och bara kan jobba höstterminen. Några kloka råd någon?

Det finns inga ord för att förklara hur det känns att kliva in på ett krematorium och se två urnor med sina barns namn på. Sen "kvittera ut" urnorna och stoppa dom i varsin kartong. Sätta sig i bilen med kartongerna i knät och åka iväg. Hela familjen var ute och åkte bil. För första och sista gången. Mamma, pappa och tre barn. Mamma, pappa, pyret i magen och två döda barn i varsin kartong. Det är en så sjuk och overklig känsla att det inte går att förklara. För jag kan inte förstå själv. Det är helt omöjligt. Vi var tvungna att ta en familjebild med KJs mobil bara för att det var så bisarrt. En bild för internt bruk. Som KJ sa: "Den här få vi ta för oss själva. Annars tror folk att vi är galna."

Innan vi åkte till krematoriet var jag i Solna centrum och handlade lite. Såg tre tvillingpar som alla var mellan 2 och 6 månader ungefär. Mammorna köpte kläder till sina barn. Jag gick in på Panduro och köpte två sidenband till mina barn. Ett blått och ett rosa. Dom ska jag knyta runt urnorna imorrn. Varsin fin rosett ska dom få.

Det kommer bli så fint imorrn för våra småpluttar.

Lägg märke till datum och tid på kvittot. Två timmar senare var jag på akuten.

I lördags sändes en dokumentär om för tidigt födda barn. Jättebra! Alla fina barn och deras föräldrar. Och en sak som jag uppskattade väldigt mycket var att de visade både lyckliga och olyckliga slut. För som vi alla vet numera slutar det inte alltid bra. Fint av föräldrarna att visa sina fina barn som tyvärr inte klarade sig och bra av SVT att inte dölja barnen. För döda barn är inte hemska. Dom är fina små barn. Och det ser ut som dom sover. Men gud vad jag grät. Jag förflyttades tillbaka till sjukhuset, och alla känslor jag hade där kom tillbaka. Den rekommenderas starkt och kan ses här.

Tack vare besöket på gynakuten i fredags kunde jag slappna av och har därför haft en väldigt skön helg. I fredags var en kompis över och vi körde ett parti Settlers. Var extremt trött men lyckades vinna ändå. Gick upp okristligt tidigt igår för att åka till Uppsala på jobbintervju. Får se om det blir något. Mådde skit när jag åkte dit pga "för lite" sömn och illamående. När jag kom hem igen var klockan ett och jag somnade som en stock i sängen. Vaknade kl fem igen. Tänk att nån som är så liten kan göra en så trött. Idag har vi städat hela lägenheten och haft L och P på besök. Broccoli- och skinkpaj, jordgubbar och glass och två partier Settlers. Otroligt skön helg med andra ord. Ingen större oro. Pyret mår bra, jag mår bra, KJ mår bra och Klara och Gustav är stolta över mamma, pappa och pyret.

Nu kan vi fokusera på minnesstunden som är på fredag. Sen börjar ett nytt kapitel i vårt liv.

Pyret lever och är fortfarande bara en. Singular! Hjärtat slog och allt såg bra ut. Blödningarna kom troligtvis från irriterade slemhinnor påverkade av infektionen jag hade. Så nu kan vi andas ut i två veckor till. Pyret hade växt på sig fint också. Förra gången var h*n 4 mm lång. Nu hade h*n vuxit till att bli hela 20 mm. Heja Pyret! 

Sista gången på samtalsgruppen var jättebra igår. Vi fick välja bilder som beskrev vår sorg idag och om fem år. Det hela kantades av ABBA-musik på falsk saxofon. Fantastiskt...

Här är vår lilla krabat.

Effektiv förmiddag idag. Träffade prästen och planerade det sista inför minnesstunden. Präster är så himla bra. Dom är lugna och fridfulla. Sen gick vi och beställde två urnor. Ska köpa ett rosa och ett blått sidenband som vi ska knyta på sen.

Ikväll är det sista träffen med samtalsgruppen. Undrar om vi ska slå på stort och ta en liten falsk trumpetkonsert utanför fönstret idag. Blir spännande!

Blod under graviditeten är ju normalt säger dom. Men för mig var det uppenbarligen inte normalt när jag var gravid med Klara och Gustav. Därför blir jag livrädd nu att det ska vara något dåligt. Det är pyttepyttelite. Men det är. Fortsätter det imorrn blir det en tur till gynakuten. Tänker då inte gå och tro att allt är normalt nu. Hellre ett onödigt besök för mycket.

Drömde förresten att jag fick trillingar inatt. Alla dog. Sen var jag helt plötsligt gravid med fyrlingar. En föddes i vecka 27. Resten stannade kvar i magen. Vet inte hur det slutade. Hann vakna.

Att bo i Solna när det vaknas fotboll är en upplevelse. Är det derby står poliserna häck från pendeltågsstationen till Råsunda och det är poliser poliser poliser överallt. Idag var det Sverigetröjor överallt. Lite roligt. Och framförallt trevligare än poliser. Det blir liksom gladare stämning. Och det förgyller mina dagar!

Fick veta att ytterligare en ska ha barn idag. Det hugger alltid till i mig när jag får höra sånt. Jag vet egentligen inte vad det är som får igång mig. Men det är väl att jag skulle ha haft mina bebisar hos mig och inte har det. Och så blir jag irriterad på att dom säkert är så där naivt lyckliga. Det låter kanske konstigt men det blir lite äckligt.

Om två veckor och en dag ska jag få se pyret på teve igen. Jag hoppas att h*n fortfarande lever då. Hipp hurra för pyret isåfall!

Jenny länkade till en idiotkommentar som en tjej fick och jag vill också länka till den. För idioter finns det alltid. Större och mindre idioter. Här är den iaf.

Minnesstunden för Klara och Gustav kommer att vara i S:t Martins kapell bredvid Solna kyrka den 17 juni kl 12.30. Den som vill komma är välkommen. Och nu är det sommar, så svarta kläder kan ni lämna hemma.

Snart beger jag mig hem till mamma och pappa igen. Lättare att få tiden att gå där när man saknar sin andra hälft här hemma.