Syskon
Varit hos kuratorn idag. Hon berättade att hon skulle sluta. Hon ville att jag skulle veta det nu eftersom jag inte tycker om när folk slutar när jag behöver dom. Kändes sådär. Vi kommer träffas två gånger till under sommaren och sen får jag en ny kurator. Jag kommer nämligen behöva det. Men det känns jobbigt att behöva börja om "från början" igen. Min kurator kan mig, hon vet allt om min sorg och min oro.
Idag pratade vi mycket om att jag har börjat våga tro och hoppas på ett litet syskon till Klara och Gustav. Anledningen till detta är att jag har sett ett litet hjärta slå i mig. Och då är det inte mitt hjärta vi talar om. Innan jag såg hjärtat förnekade jag. Jag vågade inte tro. Jag orkade inte. Det var bara katastroftankar. Nu finns det katastroftankar OCH bra tankar. Men jag är livrädd. Fullkomligt livrädd. Och varningslamporna blinkar röda och ropar "Det kommer gå åt skogen". Men jag vet att alla barn inte dör. Det är bara så att 100% av mina barn har dött.
Om du träffar mig och frågar mig något. Gör det. Men troligtvis vill jag inte prata om det. Jag varken vill eller orkar. Inte riktigt än. Inte i vecka 8. Men jag vill att ni ska veta om det skulle gå åt skogen igen.
Men jag är så glad över pyret. Jag längtar efter ett syskon och förhoppningsvis kommer Klara och Gustav att få en lillebror eller lillasyster. Så snälla lilla pyret. Det är fruktansvärt långt till januari. Men jag ber dig att stanna i mammas mage så ses vi då.
Presenter
Mors dag
Fick en liten mors dag-present av min egen mamma. Fint! KJ säger att jag ska få en present imorrn. Han har tydligen beställt något alldeles speciellt och den gick inte att hämta förrän imorrn. Är jättespänd på att få se vad det är för något.
Ska lägga mig med täcke och kudde i soffan resten av kvällen.
Hemmahemma
Min syster fyller så nu är vi i Eskilstuna på storkalas. Eller varit, är hemma hos mamma och pappa nu. Roligt att leka med alla barnen. Kul att träffa alla. Fast jag märker att jag blir på min vakt när det börjar närma sig känsliga områden. Speciellt när det är människor jag inte känner. Vill inte få jobbiga frågor. Inte på kalas.
Var på stan också. Gillar inte att möta gamla kompisar och bekanta som går på andra sidan gatan som högt säger: Heeej! Är allt bra eller? Det känns så falskt och fel numera. Och visst är allt bra idag. Men ändå...
Härligt att vara hemmahemma. Det är så lugnt och skönt till skillnad från Stockholm. Man har det sällan lugnt och skönt när bor granne med Råsundaleden.
Hurra!
Vårterminens alla uppgifter är färdigskrivna. Det var godispåsen och jag som gjorde det tillsammans. Sista examinationen imorrn, rytmikpiano. Hurra för mig!
Ikväll blir det samtalsgrupp med Spädbarnsfonden. Jag önskar mig: Inga dragspelsnissar som spelar domedagsmusik och inga ostämda saxofoner som spelar ABBA. Kan jag få det? Tack på förhand!
Provocerande saker
Är lite småirriterad på saker. Läste i en tidning där dom hade intervjuat ett gäng gravida tjejer om när man skulle berätta om sin graviditet. Vissa sa att man skulle göra det när man helst ville och det tycker jag är helt rätt. Men alldeles för många sa om att dom hade berättat efter citat: "Dom magiska tolv veckorna." Tillåt mig att skrika!!! Det FINNS inga magiska tolv veckor! Ja, missfallsrisken minskar. Givetvis. Det vet jag också. Men det kan fortfarande gå åt skogen. Jag förstår hur dom tänker, jag tänkte likadant förut. Men eftersom jag har den erfarenheten jag har blir det fruktansvärt provocerande att läsa sånt. Och jag blir ledsen av att folk inte förstår att jag blir provocerad. Min kurator förstår.
En annan sak som jag är irriterad på är det här med hemmaförlossningar. Det pratades om det på nyheterna idag. Kvinnor som föder på sjukhus drabbas fem gånger så ofta av bristningar och andra komplikationer än de som föder hemma. Ja, det är säkert lugnt och skönt att föda hemma. Men var finns hjälpen om barnet inte andas när det kommer ut, eller om det uppstår komplikationer och det är aktuellt med ett urakut kejsarsnitt? Sånt provocerar också mig. Då tar jag hellre en bristning. Men det är absolut upp till en själv. De som vill föda hemma ska absolut få göra det. Inget ont mot dom. Alls! Men jag tänker då inte göra det.
Men jag har ändå haft en bra dag idag. Trots småirritationer. Provocerande irritationer.
Deghuvud
Har inte så mycket att säga faktiskt. Jag är trött, väldigt trött. Och tröttheten visar sig på många sätt. Det känns som en deg i huvudet och idag stoppade jag in stavmixern i kylen istället för i skåpet där den ska vara.
Har hittat en fin dikt som vi nog ska ha med på minnesstunden. Har fått ändra om den lite bara så den ska passa två barn. 99,999% av alla texter handlar bara om ett barn. Dom är jättefina men passar inte riktigt. Men den här var så fin att jag var tvungen att ändra om den lite.
Snart "sommarlov"
Även om vårterminen har varit otroligt jobbig psykiskt och jag har fått tvinga dit mig själv nästan varje dag är jag stolt över mig själv som lyckades genomföra det. Att jag nu väljer att skriva examensarbetet under sommaren istället för i höst gör att jag kommer därifrån ännu snabbare. Vill inte vara kvar på den platsen. Jag är inte samma person som innan.
Trötta maj
Drömde om Klara och Gustav för några nätter sedan. Har längtat efter att få göra det eftersom drömmar känns så verkliga. Ville träffa dom och hålla i dom. Känna dom hos mig fysiskt. Tyvärr har jag inget minne av vad drömmen handlade om och det är synd. När jag nu för en gångs skull vet att jag har drömt om dom och minns att jag har drömt om dom. Då kommer jag inte ihåg vad drömmen handlade om.
Träffat prästen
Klockan är halv ett och dagens energi är förbrukad. Vi träffade en präst och diskuterade minnesstund med henne. Hon var underbar och tog sig verkligen tid. Vi satt och pratade i en och en halv timma och kom fram till mycket bra saker. Tog en promenad hem från kyrkan i det vackra vädret. Det var jätteskönt men nu är energin slut. Segt att gå i skolan 15.30-19.30 idag. Det har jag noll lust med.
Bebisbesök i skolan
Idag kom en klasskompis på besök till skolan. Hennes dotter fyllde två månader idag. Vi hade pratat om att fika tillsammans med våra bebisar. Nu blev det inte så. Jag visste att hon skulle komma och jag ville träffa henne och hennes dotter. Jag måste. När förmiddagens lektion var slut drog jag mig för att gå ner och äta lunch. Skakade som ett asplöv och hjärtat dunkade på i 180. Men till slut gick jag ner med tårarna rinnandes längs kinderna. Det var jobbigt men det gick bra. Mot slutet av lunchen höll jag till och med henne. Hon var jättefin! Lilltjejen... Eller stortjejen om man jämför med Klara som var 26 cm lång och vägde knappt 400 gram.
Ikväll blir det samtalsgrupp igen. Ska ta med tavlan som vi har hängandes vid minneshyllan. Lättare att släpa på den idag när jag åker direkt hemifrån och inte har varit i skolan hela dagen.
Idiotkommentar
Fick veta att ytterligare en kompis är gravid idag. Vecka 23. Det var inte ens planerat. Slag i magen och tårar. Det känns skit. Verkligen! Det spelar liksom ingen roll. Det är bara skit ändå. Men vi pratade en massa och det gick bra.
Ska krypa in i KJs varma famn under täcket. Mys! Godnatt!
BF... eller inte
Vardag. Det är ett "roligt" ord. När folk frågar om det är skönt att komma tillbaka till vardagen och att man måste tillbaka till vardagen för att gå vidare. Vadå vardag? Det här är min vardag. En vardag utan två bebisar som skriker, bajsar, kräks och inte låter mig sova om nätterna. Jag skulle göra vad som helst för att få ha det så.
Har pratat med min kontakt på skatteverket idag. Ska posta alla papper till henne nu. Födelsebevis, socialnämndens godkännande av faderskapet och det personliga brevet som säger att vi vill folkbokföra våra barn.
Fina småpluttar!
Pappa på pappret
Imorrn ska jag ringa min kontakt på skatteverket och berätta att papprena från familjerätten är klara. Då kan jag skicka brevet med ansökan om att folkbokföra barnen, intyg på att dom har fötts och att KJ är pappa till barnen så dom registreras på honom också.
Har även pratat med en präst idag om minnesstunden som KJ och jag funderar över att ha. Vi ska få träffa henne på fredag och titta och prata. Det känns jättebra med en minnesstund. Hon förstår och dom som har mist förstår. Jag blir skitirriterad när folk låter skeptiska! Det är våra barn och vi vill göra det som känns rätt för oss, ingen annan.
Ikväll blir det En unge i minuten. Sova vid teven kanske?
Planering
Hockeyn var pinsam. Riktigt pinsam...
Har suttit och planerat minnesstund nu. Vi är långt ifrån klara. Men det kommer bli så fint! Ska ringa kyrkan och höra hur man gör. Jag vet nämligen inte...
Har suttit och letat dikter och ramlade över den här. Den första jag sett där pappan är i fokus. För det händer allt för ofta att pappan glöms bort. Det är hemskt! Pappan har faktiskt också förlorat barn.
Men don’t cry
It must be very difficult
To be a man in grief,
Since "men don't cry" and "men are strong"
No tears can bring relief.
It must be very difficult
To stand up to the test
And field calls and visitors
So she can get some rest.
They always ask if she's all right
And what she's going through
But seldom take his hand and ask,
"My friend, but how are you?"
He hears her crying in the night
And thinks his heart will break
And dries her tears and comforts her
But "stays strong" for her sake.
It must be very difficult
To start each day anew
And try to be so very brave
He lost his baby too
Eileen Knight Hagemeister
Written to her son-in-law after his baby girl was born still
Eskilstunahelg
Tittade på film som min syster har filmat från han föddes till i julas. Tittade fram till jag själv kom i bild med min mage på julafton. Då stängde jag av. Ville inte titta längre då. Jag har tittat på några bilder av mig själv med mage men rörliga bilder blir för mycket.
Förra gången jag var i Eskilstuna beställde jag ett smycke åt KJ. En stor tjock manlig stav (haha vad det låter) med fyra sidor. Där står det Klara, Gustav och 2011-01-05. En sida är blank. Kan fyllas på vid behov... Nu hämtade jag ut den och han fick ett fint paket. Eller snarare, snöre med paket. Paket ska ha mycket snören. Han blev jätteglad över sin lilla present.
Nu väntar jag på att maten ska bli klar. Sen blir det hockey!
Minnesstund
Vi kommer aldrig få lägga pengar på barnen senare, ingen miljon som dom säger att det kostar upp till barnets 18-årsdag. Då kan vi lägga pengar på dom nu istället.
Orättvisa missfall
Tack!
Jag har inte sagt tack tidigare så nu gör jag det. Tack för alla fina kommentarer jag får! Både från kända och okända människor. Och alla nykända som jag "tyvärr" har lärt känna eftersom vi har samma erfarenheter. Ni är guld värda!
Idag är en bra dag igen som tur är. Men jag är trött. Det blir liksom en bieffekt av bottendagarna. Bottendagar är just botten. Dom kommer sällan numera men är fortfarande lika jobbiga som de första dagarna efter att Klara och Gustav föddes och dog. Och då blir jag glad när jag inser att jag mådde så varje dag förut. Dom blir färre och färre. Och tur är det för hur skulle man annars överleva en sån här händelse.
Ikväll blir det nog en liten promenad medan KJ är och tränar. Det gäller att passa på för imorrn sägs det att det är risk för regn.
Skavsår
Det var en skön morgon och jag såg fram emot mitt besök hos kuratorn. Bestämde mig för att ta en promenad dit eftersom vädret var så fint. En halvtimmas promenad senare kunde jag knappt gå på grund av mina skor. Därav skoskavet. Jag har ömtåliga fötter och jag kommer aldrig bli vän med skoskav. Men det är sånt som händer.
Själskavet är jobbigare. Det är sånt som inte bara händer.
Träffade kuratorn. Det var jättebra. Vi pratade om bra saker och om jobbiga saker. Som att det är provocerande med alla tjocka magar. Det är skönt att prata med henne. Hon förstår mig. Hon har hört alla mina konstiga tankar förut. Alla mina katastroftankar. Att inget längre kommer gå bra. Men det var ett bra samtal. Jag grät lite och jag skrattade lite. Alla känslor är tillåtna. Jag öppnade mitt sår igen. Det som varit slutet sen förra gången jag var där. Det öppnades igen.
...och mitt i kaoset talade en röst till mig och sade: "Le och var glad ty det kunde vara värre." Och jag log och var glad och det blev värre.
Åkte till skolan med mitt skoskav och mitt själskav men jag var glad. Träffade lite kompisar och satt sedan ensam med en kompis och pratade. Då sa hon att hon var tvungen att berätta en sak för mig och hon berättade att hon var gravid. Jag var artig och sa grattis. Det är första gången det ordet har kommit ur min mun så att det har hörts. Jag frågade vilken vecka hon var i. Hon sa: 22. Jag sa: Det är samma vecka som mina barn föddes i. Jag visste i mitt inre hur stor hennes bebis är nu. Jag har nämligen hållt i två sådana bebisar. Världens finaste bebisar med perfekta små händer och perfekta små bebisfossingar. Tystnad. Hon sa att hon ville berätta för mig själv så jag inte behövde höra det från något annat håll. Det var fint tycker jag! Hon sa att hon förstod om det var jobbigt. Jag bekräftade att jag tyckte att det var jobbigt och jag sa att jag inte ville prata om det mer. Det var ok. Det räcker så för mig. Nu vet jag och nu kan jag smälta det i min egen takt.
Min fina L kom och vi skulle iväg till lektion. Jag var tyst. Klumpen växte och var ganska snart längst upp i halsen. Jag visste att så fort jag öppnar munnen kommer jag braka ihop. Till slut öppnade jag munnen. Jag brakade ihop. L höll om mig och jag lugnade ner mig igen. Såret var öppet och infekterades lite till.
...och mitt i kaoset talade en röst till mig och sade: "Le och var glad ty det kunde vara värre." Och jag log och var glad och det blev värre.
Gick in på lektionen, anatomi. Hjärnan gick i 180. Jag lyssnade. Slängde även in en kommentar om ett barnprogram som berättade om hur musklerna fungerade när de drog ihop sig med hjälp av små gubbar. Jag log och jag blev glad igen. Läraren började prata om fogar. Det blev fogar, foglossning, hur det känns att föda barn och vad som händer med en kvinna som föder barn och varför. Det kändes som en evighet och i mitt huvud skrek jag "Tyst jag vill inte höra mer!" Jo jag vet hur det hur det känns att föda barn. Döda barn. Både fysiskt och psykiskt. Tog krampaktigt tag om Ls hand. Brakade ihop. L tog med mig ut. Fina L! Hon sa åt mig att gå och gick in och hämtade mina saker. Jag satte på mig solglasögonen inomhus och gick iväg.
...och mitt i kaoset talade en röst till mig och sade: "Le och var glad ty det kunde vara värre." Och jag log och var glad och det blev värre.
Jag var helt färdig. Nu hade jag gråtit så mycket att jag inte orkade gråta mer. Det är jobbigt att gråta. Ville åka hem men kunde inte. Var tvungen att åka på repet. Ville allt annat än åka på repet. Satt i solen, åt en glass och försökte peppra mig med positiv enerig. Det gick sådär. Åkte till repet. Samlade mina sista krafter som fanns. Ville inte men gjorde ändå. Bet ihop och var normal. Brakade ihop i pausen. Åkte hem. La mig i en Miaklump i KJs famn och grät.
Måndag igen
Satt i telefon hela morgonen. Det var familjerätten, skatteverket och krematoriet. För dom som inte vet är det ett himla meck att ta hand om döda barn. Speciellt när dom har ramlat på målsnöret på att räknas som barn. Jag vill verkligen inte göra det här. Men jag måste och det kommer kännas jätteskönt när allt är klart. Men jag vill inte gå till familjerätten och skriva på papper, jag vill inte behöva skriva ett brev till skatteverket att jag vill skriva in mina döda barn. Och jag vill absolut inte åka till krematoriet och hämta mina barns döda aska för att sedan låta dom grävas ner i jorden. Jag undrar hur det kommer kännas att åka ifrån krematoriet med med askan från mina barn. Man ska inte behöva göra sånt.
Min trygghetszon är väldigt stor nu. Men det är vissa platser jag fortfarande känner mig fruktansvärt obekväm att vara på. Det är tex B-huset i skolan. Får kalla kårar och vill fly när jag är där. Har aldrig trivts i det huset eftersom stämningen är speciell där. Lite hårt och kallt. Men nu vill jag knappt gå in just för allas blickar. Eller så är det bara jag som inbillar mig. Men jag tycker inte om att folk tittar på mig "så där". Tur att huset ska rivas snart och att jag bara har en termin kvar.
Fått ett till brev från Spädbarnsfonden med en minnesgåva. Blir så lycklig av att folk fortfarande tänker på oss och sätter in pengar till minne av mina barn. Pengarna gör så otroligt mycket nytta där dom hamnar. Det är en befrielse att träffa andra föräldrar face to face. Se att dom faktiskt ser lika normala ut som vi gör. Tänk att människor som ser så normala ut också har förlorat barn. Det syns inte. Vi ser så vanliga ut.
Nu blir det sova och ladda för kuratorn imorrn. Det kommer bli jättetrevligt tror jag!
Minneshyllan
Härlig dag idag! Ska greja och dona lite medan jag väntar på att KJ ska komma hem från träningen. Sen blir det promenad i solskenet.
Nu har jag tagit en bild på minneshyllan. Det var väldigt svårt att hitta en bra vinkel att ta kort i eftersom ljuset reflekterades så mycket i glaset på tavlan. Men här är den i alla fall. Den lilla lappen som ligger är dödsannonsen. Ska köpa en liten ram att sätta den i också.
Obekvämt i mitt vardagsrum
Klara och Gustav har sin minneshylla på en central plats i vardagsrummet och går inte att missa. Nu har jag haft besök som nervöst tittade på hyllan utan att nämna den. Det känns bra att den är där den är. Då kan ingen missa att vi har barn. Dom syns för alltid hemma hos oss! Men ändå får jag känslan "Men säg något då!". Det är en frustrerande känsla att veta att Klara och Gustav nästan aldrig kommer nämnas i naturligt och vardagligt samtal om jag själv inte tar upp dom. Men då dödar man stämningen och alla känner sig obekväma.
Ska ta kort på Klara och Gustavs hylla imorrn så ni får se vad fint dom har det.
Pluttisarna!
Uniformsproblem
Blanketterna från kyrkogårdsförvaltningen är ifyllda och ivägskickade. Nu ska jag bara ringa krematoriet och boka en tid för att hämta askan. Men det blir på måndag eftersom dom bara hade telefontid mellan vissa tider.
4 månader
För fyra månader sen föddes ni. Mina fina barn! Jag var så lycklig över att ni skulle komma. Men jag kunde aldrig tro att ni skulle ha så bråttom till världen.
Tänk att jag skulle få tvillingar. En liten flicka och en liten pojke. Helt otroligt! Jag var så otroligt stolt över er! Nu har jag er hos mig, fast på ett alldeles speciellt sätt. Jag är nämligen en väldigt speciell tvillingmamma.
Klara, min kloka lilla flicka. Ja, du såg så klok och bestämd ut. Vi sa att du nog minsann skulle bli en duktig liten fröken. Ja, en riktig liten fröken. Och vi trodde att du skulle hålla ett vakande öga på din bror. Vi tror nog att du gör det där uppe bland molnen.
Gustav, min lilla buspojke. Du såg verkligen busig ut. Och på kortet på Klara och dig när jag håller er innan jag lägger ner er i kistan såg man på dig att du bara väntade på att få flyga upp till molnen och busa med Klara.
Idag fyller ni 4 månader. Ät mycket tårta och glöm inte att bjuda dom andra barnen. Sov gott i natt och håll om varandra precis som mamma och pappa håller om varandra om nätterna.
Grattis mina små älsklingar!
Ängladagis
Dagsläget
Galghumor är ett bra begrepp. Det används lite titt som tätt här hemma. Senast igår när vi tittade på En unge i minuten. När hallåan pratar om den fantastiska upplevelsen det är när man får upp sitt skrikande barn på bröstet, då lägger vi in några egna repliker som "eller så kan ungen dö på vägen" i ett glatt tonfall.
Hemliga graviditeter
Har funderat på det här med varför det ska väntas med att berätta för folk att man är gravid till efter 12 veckor. Vem vinner på det? Egentligen ingen. Anledningen brukar vara att efter 12 veckor minskar risken för missfall. Visst är det så men varför skulle man inte kunna berätta innan? Är det på något sätt pinsamt att få missfall? Nej det är det inte... Det är väldigt vanligt och var och varannan kvinna drabbas. Det är inte på något sätt skamligt att få missfall. Om man inte berättar om sin graviditet är det dessutom svårare att få stöd om man skulle berätta efteråt att man har fått ett missfall. Ett missfall kan vara väldigt jobbigt.
Sitter mest och flummar. Men jag stör mig väldigt mycket på den där "gränsen". Kan folk bara inte fatta att det inte finns någon magisk gräns! Och eftersom det inte finns någon magisk gräns kan man ju i så fall vänta med att berätta till bebisen har kommit och lever. Men inte ens då är det säkert att barnet överlever. Det finns sjukdomar, plötslig spädbarnsdöd, barnet kan sätta i halsen och kvävas osv...
En av mina nyfunna vänner på skrev ett så bra inlägg idag om att värdera sorg. Rekommenderas! Hon är också inne på samma linje att man ska berätta att man är gravid.
Det handlar just om det här att man värderar sorg. Att man får olika mycket "poäng" beroende på när man förlorade sitt barn. Kan man inte bara berätta att man är gravid och glädjas av att man är gravid? Och låta andra glädjas av att man är gravid. Nej nej, man ska vara tyst och gömma undan. För tänk om det skulle bli ett missfall. Gud så skämmigt! Och jisses vad misslyckad man är då...
I Sverige räknas det som missfall till vecka 22. Då borde ju gränsen gå där. Man ska absoluuut inte berätta att man är gravid förrän man har passerat 22 veckor. För gud så pinsamt om man skulle förlora sitt barn i någon av dom veckorna som kallas sent missfall. Jovisst, lycka till! Mina barn föddes i vecka 22. Men dom är banne mig inget missfall!
Valborg
Att tänka på framtiden
Jag längtar efter en lillasyster eller lillebror till barnen. För det räcker med en nästa gång. Risken för att det ska bli en tvillinggraviditet igen är nog minimal men den finns ändå där. En ny tvillinggraviditet skulle göra mig sjuk av oro. Orolig kommer jag vara ändå. Nej, om jag får önska räcker det med en åt gången. Men jag tar emot vad som helst och vem som helst. Bara bebisen lever. Men att bli gravid och få ett levande barn är inget jag tar för givet längre. Barn är inget man skaffar. Barn är något man får.
