Hemliga graviditeter
Har funderat på det här med varför det ska väntas med att berätta för folk att man är gravid till efter 12 veckor. Vem vinner på det? Egentligen ingen. Anledningen brukar vara att efter 12 veckor minskar risken för missfall. Visst är det så men varför skulle man inte kunna berätta innan? Är det på något sätt pinsamt att få missfall? Nej det är det inte... Det är väldigt vanligt och var och varannan kvinna drabbas. Det är inte på något sätt skamligt att få missfall. Om man inte berättar om sin graviditet är det dessutom svårare att få stöd om man skulle berätta efteråt att man har fått ett missfall. Ett missfall kan vara väldigt jobbigt.
Sitter mest och flummar. Men jag stör mig väldigt mycket på den där "gränsen". Kan folk bara inte fatta att det inte finns någon magisk gräns! Och eftersom det inte finns någon magisk gräns kan man ju i så fall vänta med att berätta till bebisen har kommit och lever. Men inte ens då är det säkert att barnet överlever. Det finns sjukdomar, plötslig spädbarnsdöd, barnet kan sätta i halsen och kvävas osv...
En av mina nyfunna vänner på skrev ett så bra inlägg idag om att värdera sorg. Rekommenderas! Hon är också inne på samma linje att man ska berätta att man är gravid.
Det handlar just om det här att man värderar sorg. Att man får olika mycket "poäng" beroende på när man förlorade sitt barn. Kan man inte bara berätta att man är gravid och glädjas av att man är gravid? Och låta andra glädjas av att man är gravid. Nej nej, man ska vara tyst och gömma undan. För tänk om det skulle bli ett missfall. Gud så skämmigt! Och jisses vad misslyckad man är då...
I Sverige räknas det som missfall till vecka 22. Då borde ju gränsen gå där. Man ska absoluuut inte berätta att man är gravid förrän man har passerat 22 veckor. För gud så pinsamt om man skulle förlora sitt barn i någon av dom veckorna som kallas sent missfall. Jovisst, lycka till! Mina barn föddes i vecka 22. Men dom är banne mig inget missfall!
Vi väntade att berätta till tolfte veckan den här gången också. Både för att vi ville ha en egen lite hemlighet ett tag, men också för att jag ville se att det verkligen var någon där inne. Hade jag fått missfall så hade jag säkert ventilerat om det, men det är för att jag har det behovet. Men dom första 12 veckorna är bara mina(och Christoffers såklart):)
Ja, jag tycker ju som jag gör..av en anledning-jag fick lära mig den hårda vägen. Efter att ha mist första så lärde jag mig tystnaden som jag mötet överallt. Den maskerade sig bakom klyschor som.Det finns inga bra sätt eller dåliga sätt osv osv..
Jag tror att så länge vi kvinnor gör medvetna val
om att smussla med allt som har med
göra barn, bära barn och mista barn.
Så länge vi smusslar med det så kommer
det aldrig att bli godkänt heller.Så länge kommer kvinnor fara illa av missfall och att mista barn kan undvikas om vi medsystrar väljer att prata om det.Men många vill inte lyssna, eller höra. Det är ledsamt. för det kan påverka så mångas liv till det bättre och vi vill ju ha livskvaliteten-men en del vill inte betala för det för det är för sent..
Jag brinner för det här. Verkligen.
Man mister men vill inte prata om det (somliga) sen får man inget stöd från vänner omgivning eller fk eller läkare. Och undrar varför..litet så..
När vi är gravida vill vi kanske bli upphöjda till gudinnor och ha perfekta graviditeter. Men så sprids ingen kunskap, sprids ingen kunskap-så kan fler barn dö. Och omgivningen kommer aldrig att förstå. Det gäller nog allt som har med graviditeter att göra..så länge man väljer tystnad före annat..så länge medverkar man också till det traditionella bakåtsträvandet.Där det inte finns andra alternativ än de vanliga/gamla och man förväntas följa andras upptrampade fotspår utan att ifrågasätta och utan att tänka efter eget huvud. Tur att vi tillsammans kan göra framtiden bättre för andra, med så väldigt små medel..att prata och ändra det som alltid har varit.
Bra inlägg! Verkligen bra! Skönt att se och veta att vi är fler som vägrar göra som alla andra-av bara farten.
Stor kram och all min omtanke!
och du..dina barn är barn och du är deras fina mamma.
Jag fick missfall i långt mycket tidigare veckor, i vecka 15. Och jag kämpar något oerhört med definitionerna. Vad jag blev... ofrivilligt barnlös. Ja, det var jag ju innan. Men jag blev någon annan än innan. Hela världen vändes uppochned och hur jag än kämpar mig tillbaka, kommer jag aldrig tillbaka. Jag kommer framåt, aldrig tillbaka. Och vägen jag går kommer för alltid att gå via 17 timmar på specialförlossningen och en liten fågelpojke i mina händer. Jag kommer inte förbi det, vill inte komma förbi det. Men jag saknar helt definitioner för det som hänt. Mina tidiga missfall de senaste åren innehöll en sorg. Men sorgen handlade om besvikelsen för mig, om att jag inte fick bli mamma. Nu är sorgen en annan. Sorg för att han som vinkade på skärmen föddes som en liten död fågelunge. Att han inte får leva. Att han inte dansar kvar därinne. Det är skillnad, och jag vet inte alls hur jag ska hantera det.
När det gäller din sorg, är någonstans MINA definitioner självklara. Dina barn dog, du är deras mamma. Det finns ingen tvekan.
Någonstans hittar jag för egen del en tröst i att ingen kan VARA ett missfall. Och jag kan ju inte gärna vara en missföderska, även om jag inte vet vad jag är. Jag accepterar att jag fick missfall. Med betoning både på jag och fick. Han dog. Hans hjärta slutade slå och han dog. Inte heller han ÄR ett missfall. Det är bara beskrivningen på processen, inte på honom och inte på mig. Inte på vad vi är.
hittade din blogg genom FL! får först och främst säga att jag beklagar från botten av mitt hjärta! Jag vet hemskt nog precis hur det är. imorgon är det exakt ett år sedan som vår dotter föddes dödfödd i vecka 38, fy fan vilken bergochdalbana detta är va!!
Vi öppnade bebisverkstaden så fort vi kunde, och tre månader blev vi gravida. Jag berätta då nästan direkt. Och fick missfall. Två månader senare blev jag gravid igen, berättade. Fick missfall.
En månad efter det blev vi gravida igen, och då valde jag att inte säga något alls till någon förrns i vecka 14. Inte för att jag skämdes eller skulle tycka det va pinsamt o jag skulle gå ett missfall till, utan enbart för jag orkade bara inte berätta igen att jag fått ett missfall till. Fy vad det tar på krafterna.
Så nu är jag ju iaf gravid igen i vecka 22, och nu ber jag till alla högre krafter som finns att mina två tjejer (har en på jorden och en på himmelen) ska få ett lillasyskon som kan få följa med mamma och pappa hem!
Sköt om dig!
