En sorts mamma...

Efter att ha varit uppe på toa vid halv sju-tiden somnade jag om och sov ända till halv elva. Hade sovit längre om inte telefonen ringt. Gud så skönt det var att få sova så länge!

Har börjat äta Postafen ibland igen för nu har jag börjat tröttna på illamåendet. Började känna av att det var påväg så jag tog en tablett. Det tar ungefär en timma för den att verka och vill man ha bäst effekt ska man ta den innan illamåendet startar. Men men... Har gått fram och tillbaka till toaletten då det har känts som att jag hållt på att spy. Men än så länge har det inte kommit något och jag har smaskat i mig en Piggelin. Det brukar underlätta.

Nu ska jag ta en promenad till Solna centrum och försöka hitta en BH. Kan bara ha en numera och det håller inte... Blir nog McDonalds också. Mums!

Har tagit bort ultraljudsbilderna för en stund. Men ingen oro... Dom kommer tillbaka senare under kvällen, lite redigerade bara.

Såja... Det blir många bäckar små i detta inlägg för att få med allt. Hoppas ni orkar med... :-)

Resan började med Spädbarnsfondens familjehelg i Varberg. Toppenhelg med en otrolig samhörighet med dom andra familjerna. Det var kul att se alla familjer med levande barn och man fick lite hopp om hur bra allt faktiskt kan bli ändå. Vi hoppas få komma tillbaka nästa år med vår alldeles egna levande bebis. På spädbarnsfondens hemsida finns det bilder från helgen. Förutom att jag ser ut som en mupp på bilden med Klara och Gustavs ballonger är det väldigt fina bilder. Speciellt de två längst ner på KJs och mina händer och när vi kramas efter att ha släppt upp ballongerna.

Vidare gick resan till Lund där vi övernattade en natt för att åka vidare till Ystad military tattoo där vi var med och spelade. Det var jobbigare än jag hade räknat med och jag mådde peck några dagar med massa spyor och extrem trötthet. Skippade paraderna, en konsert och ett rep. Inge vidare att bo på på logement med nio andra i en korrididor med två orkestrar som inte vill sova om nätterna. Nej, usch vad jag mådde pest och pina. Det satte sig på psyket också och jag ville bara därifrån. Det blev nämligen en väldig kontrast att komma från gemenskapen på familjehelgen till en partajande orkester utan döda barn. Mitt upp i allt får vi veta att Victoria och Daniel ska ha barn, vilket är jättekul. Men det blev jobbigt att alla antog på en gång att det skulle komma en bebis i mars. Dom har sin verklighet och jag har min verklighet. Blev lite för jobbigt för mig just då. Men KJ fanns vid min sida hela tiden och var underbar.

Idag har vi varit på två ultraljud och träffade min läkare. Först var vi på RUL. Kändes lite som att vi skulle få domen idag. Hade skrivit en lapp och lagt i plastfickan där jag önskade samma BM som förra gången och det lyckades. Fick henne och hon var jättebra idag igen. Allt såg bra ut och jag blev, mot min vilja, tillbakaflyttad tre dagar. Så nu har jag BF på min pappas födelsedag. 15 januari.

Sen gjorde vi ett vaginalt ultraljud för att kolla livmoderhalsen. Men den var 5 cm lång och sluten. Toppen! Däremot ska dom kolla moderkakan nån gång efter vecka 30 eftersom den låg lite lågt ner. Troligvis är det inget konstigt och den kommer flytta upp men bäst att kolla för säkerhetsskull.

Sjukhusbesöket avslutades med att vi träffade min läkare där vi gick igenom vad vi ska göra för besök på specmvc. Ska få börja gå där varannan vecka från och med nu och göra kontroller. Min oro över förlossningen kan jag släppa också. Jag kommer bli igångsatt. Känns helt underbart! Dessutom skrev hon ut Bricanyl åt mig som jag kan ta ifall jag får sammandragningar och psyket brakar ihop. Hon sa att det var därför. Inte för det medicinska, utan för att lugna mig. Jag har att tänka på ändå. Tänk att sjukvården kan se så olika ut runt om i landet. Jag är så tacksam över att jag inte behöver be om något. Alla extrakontroller, igångsättningar, samtal, bricanyl osv är så självklart för dom. Dom säger sakerna innan man ens hinner ta upp dom själv. Fantastiskt!

Och om ni är nyfikna på vad som ligger i min mage så är det en liten pojke. Klara och Gustav ska få en lillebror! Detta firade vi med att köpa strumpor. Mer tänker vi inte köpa på väldigt länge.



Vår lille pojke!



Beviset på att det är en pojke. Bilden är tagen underifrån och visar två lårben och en liten snopp.



Lillens första egna strumpor. Som han inte ärver från syskonen.

Av nån anledning vägrar blogg.se att centrera enbart bilderna och bildtexterna utan centrerar allt. Irriterande. Men men...

Jag är så glad och har ett fånigt leende på läpparna. Låg i soffan och tittade på tv och kände att det rörde sig i magen. Tänkte testa att buffa tillbaka och petade med fjärrkontrollen på bebben. Fick en spark tillbaka och ropade på KJ. Buffade igen och KJ la sin hand på magen. Då får vi världens karatespark tillbaka. Starkare livstecken är nog svårt att få från en sån krabat. Och jag är så himla glad att KJ kände också. Förra graviditeten kände han för första gången i vecka 20. Nu är jag i vecka 17 och har moderkakan i framvägg. Mystiskt! Men alldeles alldeles underbart!