Två veckor
Kortisonspruta nr 2 tagen. Denna gången i rumpan. Mycket "skönare" att ta den där. Lättare att slappna av. Men det gjorde sjukt mycket ondare efteråt. Satt och garvade flera minuter efteråt för att jag knappt kunde sitta. Nu är det över i alla fall.
Tycker fortfarande att det är jobbigt när vänner får barn. Det har ploppat ut några bebisar sista veckorna och det svider. Jättemycket! Folk har svårt att förstå att jag kan tycka så eftersom jag själv är gravid. Men att ligga inlagd på sjukhus pga hotande förtidsbörd gör det inte direkt lättare att var glad för andras skull. Istället blir jag bara mer avundsjuk för att dom har de så lätt medan vi får kämpa för att få en levande bebis. Varför ska det vara så orättvist? Varför ska det vara så vansinnigt svårt att få barn? Och jag kan inte förmå mig själv att säga grattis. Även om jag gärna vill säga det tar det emot för mycket. Jag blir bara avundsjuk. Därför är det ganska skönt att ligga här i min egen lilla bubbla där jag inte behöver låtsas så mycket. Här får jag vara jag.
En bit bort i korridoren ligger förresten en mamma som fått trillingar. Dom är pyttesmå och ligger på tvären i en gemensam bebisplastsäng. Dom är helt bedårande! Men jag har bara tittat på avstånd när dom var i köket. Det räcker så.
Kortisonspruta
Fick första kortisonsprutan idag för att snabba på Lillens lungmognad. Sprutan var helt insane och låg på mitt bord medan jag åt mat. Skulle ringa när jag var färdig så skulle jag få den då. Haha! Kul att sitta och titta på den och veta vad som väntade. Vanliga sprutor är inga problem. Men blodprovsnålarna och den här nålen är inte att leka med. Gjorde ganska ont att ta den också. Spände som tusan i låret. Blir kul att ta den igen imorrn...
Dagens mage 24+0
Magen och jag gick på utflykt till köket för första gången sen jag kom hit.
Har fått ökad mobilisation :-)
24+0
Var nere på UL i morse och gjorde tillväxtultraljud och mätte tappen. Fantastisk undersökning. Lillen väger knappt 650 gram och mår alldeles utmärkt. Tappen mår också finfint! Den har slutit sig till 25 mm till skillnad från förra veckans 11 mm. Vilken skillnad! Blev helt chockad och kunde inte i min vildaste fantasi tro att det skulle bli så bra. Vila och piller gör susen! Dom ska göra en ny mätning på torsdag eller fredag. Håller den sig fortfarande där blir jag troligtvis hemskickad. Känns både positivt och negativt. Visst vore det skönt att vara hemma eftersom hemma alltid är hemma. Jag kan vila där också. Men det är läskigt att ev lämna det trygga sjukhuset. Vi får se vad som sägs i slutet av veckan.
Det nya måttet gör iaf att jag vågar tänka barnvagn. Härlig dag!
Ska ta en ny magbild och bjuda på senare. Ha en fin dag alla. Det har jag!
Intressant artikel
Dagens DN bjuder på en väldigt bra och intressant artikel om hur det gick till när lilla Gabriella föddes i vecka 26. Hennes mamma låg på samma avdelning som jag ligger på nu. Kände igen korridoren från KS på bilden i tidningen. Fast just den bilden finns inte med i artikeln på nätet.
Idag fick KJ och jag trevligt besök av ett par vi träffade på Spädbarnsfondens familjehelg. Superkul att träffas igen, även om vi var tvungna att ses på ett sjukhus. Får se när vi ses igen, lite långt avstånd mellan oss.
Härlig dag!
Mitt internet dog igår morse och var omöjligt att starta om. Så efter att ha bråkat med 3 i två dagar har jag nu äntligen fått tillbaka det.
Läget är fortfarande stabilt och det gör att mitt humör bara blir bättre och bättre. Jag har väldigt få negativa tankar och jag både hoppas och tror att det här kommer gå bra många veckor till. Men som läkaren sa, det kan vända snabbt och det kan hålla sig stabilt. Ingen vet och ingen kan förutspå hur länge det kommer hålla.
Har fått tillåtelse att röra mig lite mer, med betoning på lite. Och jag får göra små utflykter med rullstol. Idag har mamma och moster skjutsat ner mig till cafeterian och bjudit mig på mat. Gott med annat än sjukhusmat. Sen körde vi ut i solen en sväng. Underbart! Man uppskattar verkligen småsaker när man ligger så här.
Grattis till en vecka!
Är supertrött men ska kolla klart på Breaking news först.
En dag till. En bra dag!
Mycket information
Givande dag hittills. Först kom kuratorn. Hon skulle fixa så jag fick träffa en Aurorabarnmorska för att börja prata om förlossningen. Sen kom ronden. Fick veta att ett provresultat visar positivt på en basilusk och att det är därför cerklagefrågan varit så diffus. Jaja, men säg det från början då. Blir troligtvis piller mot basilusken nu i alla fall. Får se när nästa pillerburk kommer in om det ligger ett extra där. Till sist kom två läkare från Neo hit och vi pratade lite. Fick inte veta något jag inte visste redan men det var ändå skönt att dom tittade förbi. Det jag verkligen vet är att Lillen inte får titta ut på många veckor. Överlevnaden i vecka 23+ är 20 %. Komplikationerna för de som överlever ska vi inte ens tala om. Dom hoppades att vi inte skulle ses på länge.
Tillägg: Nu kom pillerdosan med två stora fina piller.
Cerklagefunderingar
Men jag funderar verkligen på det här med cerklage. En annan tjej som som ligger en vecka efter mig har nu minskat till 30 mm och på en gång beslutade läkarna på hennes sjukhus att sätta in cerklage på henne imorrn. Själv ligger jag med 11 mm och inget beslut om cerklage. Hur kan det vara sån skillnad? Eftersom nu läkarna säger att det finns för lite forskning kring cerklage, varför ser man inte till att det forskas mer på det? Varför finns inga nationella riktlinjer kring cerklage? Som en annan tjej sa för ett tag sen: Hur många barn ska man behöva förlora innan det tas på allvar? Nu känner jag att jag blir tagen på allvar med det mesta med tanke på min bakgrund. Det är bara det här att dom har så vaga åsikter om just cerklagedelen. Jag vill inte vara den som tar ett beslut om insättning om det sen skulle gå illa. Det skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv för.
Därför vill jag ha många såna här dagar. Tråkiga dagar! För hellre tråkigt än en massa dramatik. Det fixar inte mitt psyke. Och jag är otroligt tacksam för varje dag Lillen stannar i magen.
Tappmätning
Blev skjutsad ner till UL. Innanför dörren vid UL sitter tre förväntansfulla par och väntar på sin tur. In kommer jag, en ytterst opiffad gravid tjej i mjukiskläder och rullstol. Kändes bra att få visa en annan gravidverklighet. Tysta blev dom i alla fall...
KJ mindes kameran och nu är en bild tagen. Varsegoda!
23+0
23+0
Inatt kröp ångesten på när Lillen sparkade hårt ner så det kändes som att han skulle sparka ut sig själv. Efter många tårar av ångest och prat med personalen blev jag erbjuden Kortison eftersom vi passerat midnatt och jag nu var i 23+0. Men jag tackade nej och det känns som ett bra beslut. Inget tyder på att förlossningen är på G och då vill jag inte ta sprutan med tanke på att det ändå finns biverkningar som påverkar bebisen negativt.
Blev undersökt av en läkare idag pga av den obehagliga känslan jag får av sparkarna som dunkar hela vägen ut mellan benen. Men det var stängt och det var skönt. Ny mätning av tappen blir imorrn. Har även fått träffa en kurator, min förra kurators ersättare, och hon var toppenbra. Skönt att få ventilera oro och ångesttankar. Blev en hel del tårar. Hon skulle komma tillbaka senare i veckan.
Har bett KJ ta med kameran så vi kan ta en bild på magen idag. Hoppas han mindes att ta med den imorse när han åkte till jobbet. För idag är ändå en stor dag. 23+0. Känns underbart! Vi tar en dag i taget. Så förhoppningsvis har jag en fin bild att lägga ut senare ikväll.
Snubblade över en dikt på en tjejs blogg som gjorde att klumpen växten i halsen nyss. Alla minnen kommer tillbaka och blir väldigt nära när jag ligger här. Saknaden efter Klara och Gustav och oro över Lillen. Tar mig friheten att ändra två ord i den bara. Eller blev och. Någon blev några.
Den svåraste av sorger
är när livet blir för kort
och en dotter och son
för alltid har ryckts bort.
När några man gett liv
och älskat mest av allt
så grymt kan tas ifrån en
blir det ofattbart och kallt
I sorgens tunga mörker
får man ta en dag i sänder
och försöka samla kraft
till ljuset återvänder
Och i all gränslös saknad
så hjälper det att se
den medkänsla och omsorg
som andra har att ge.
Inget händer
Inget dramatiskt har hänt och det är skönt. Har dessutom haft besök nästan hela dagen så den har gått så fort så fort. Fick till och med åka på en kort rullstolstur i korridoren idag och jag blev överlycklig över att få se vad som finns utanför dom här fyra vita väggarna.
Reagerar på en sak här bara. Fem av rummen i den här korridoren tillhör Anentalen, dvs dom som befinner sig i en liknande situation eller har någon annan graviditetskomplikation som gör att dom måste ligga här. Resten av korridoren tillhör BB, dvs familjer med nykläckta levande bebisar som skriker. Jag sa till en barnmorska att "Jaja, då är halva korridoren lycka och halva korridoren ångest då." Fick till svar att det inte var bara lycka på andra sidan utan att vissa drabbades av baby blues. Oj vilket problem... Stackars dom... Dom har sin verklighet och jag har min verklighet.
Förutom att jag har ett skötbord inne på rummet med blöjor och kläder har jag dessutom en garderob som är proppfull med babyboxar. Dvs såna här gratiskassar med babysaker som man får när man åker hem med sin levande lilla bebis.
Eh... Hur tänkte dom nu?
Stabilt
Tusen tack för alla peppande ord! Det värmer mer än ni kan tro.
Efter att ha känt annorlunda sammandragningar igår kväll som jag inte känt förut satte dom mig på Bricanyl. Förstod egentligen inte varför dom tog bort den från första början. Men jag återgick till det "normala" igen.
Läget är oförändrat vad jag vet. Dom ska göra en ny mätning på måndag eller tisdag och då hoppas jag det är lika. En läkare sa positiva saker vilket gjorde att jag kunde känna mig förhållandevis lugn i denna ovisshet om utgången. Fick lite mer hopp om att det här ändå kan gå bra.
L och M har varit här hela eftermiddagen och vi har suttit och snackat en massa skit. Precis vad jag behövde. En paus från mina tankar och bara få prata vanliga saker.
Så idag är allt inte nattsvart. Och snart kommer KJ och har lördagsmys med mig. Det här kom lite olägligt eftersom KJ är väldigt upptagen torsdag till söndag den här veckan. Men snart är det klart och då kan vi skapa oss lite rutiner kring hans besök. Det är tur att det bara tar 10 min att cykla hit hemifrån.
Nu längtar jag efter film och godis!
Inlagd
Det finns inga ord för att beskriva den ångest jag känner över att eventuellt förlora Lillen också. Jag vet inte hur jag ska överleva förlusten av ytterligare ett barn. Känner mig 90% negativ och 10% positiv till att det här ska gå vägen. Dom negativa tankarna har redan hunnit till begravningen.
Vi måste ta oss till 24+0. Vi bara måste. Innan dess vill dom inte sätta in några medel för att rädda Lillen. Min dröm är att ta mig till 28+0. Vi får se hur länge det håller. Jag ligger i min säng. Ibland går jag på toa. Annars ligger jag här.
Om det här går åt skogen vill jag ändå att Lillen ska få leva en stund. Jag vill hålla min levande bebis i min famn, om så bara för en stund.
Eftersom jag själv har så svårt att vara positiv behöver jag alla positiva tankar jag kan få. Peppa mig nu!
Dan före...
Börjar bli nervös inför imorrn. Tänk om måttet blivit sämre. Men bricanylen och vilan gör iaf susen och jag har minimalt med sammandragningar. Dom här dagarna känns det som att mitt liv har legat på is. Jag måste kontakta en del människor efter torsdag eftersom jag inte kan ge några besked om något alls just nu. Nej, jag vet inte om jag kan vara med. Nej, jag vet inte om jag kan jobba. Nej, jag vet inte om jag kan komma. Jag vet inget alls innan torsdag. Så det ska bli skönt att få veta läget imorrn ändå.
Toppenkväll!
Första bilden
Jag vägrade ta några magbilder innan vi nådde 22+0. Då skulle första bilden tas och det har vi gjort nu.
Vecka 23, 22+0
Men jag har en bra känsla att det här kommer bli bra och jag hoppas att den känslan inte sabbas på torsdag. Så länge ligger jag med min braiga känsla i soffan och njuter av Lillens sparkar.
Grattis Jenny!
Ikväll blev jag så glad att ögonen tårades när jag gick in på Jennys blogg. Ett stort grattis till din fina lilla flicka som föddes idag!
Själv känner jag mig som ett barn kvällen innan julafton. Det är nog närmsta förklaringen jag kan komma med.
IKEA-besök
Det händer inte så mycket. Förutom ett spännande IKEA-besök igår där KJ skjutsade runt mig i rullstol genom hela varuhuset. Han trodde att han skulle få all makt men jag styrde och ställde ganska bra ifrån rullstolen. Kul var det i alla fall. Men jisses vad folk kollar på en och ger en medlidande blickar. KJ föreslog att jag skulle ge ifrån mig lite konstiga ljud så folk trodde jag var konstig på riktigt.
Annars sitter jag mest som på nålar. Vill så gärna att det ska bli imorgon. Det betyder så himla mycket. 22+0. Dels för att vi aldrig varit i den veckan. Det är ny och outforskad mark. Och dels för att Lillen räknas som ett barn och inte ett foster. Vår lillpojke!
Lugn dag
Tack vare att vi åkte in igår kväll har dagen varit ganska lugn. Jag har mest legat i soffan. Mamma och pappa, som ställde in sin Englandresa pga det här strulet, är här och vi har ätit god mat tillsammans. Det är trevligt även om jag bara ligger här.
Jag dricker min bricanyl och ligger här. Ännu en dag är snart avklarad.
Besök på gynakuten
Ovisst läge
Efter sjukhusbesöket igår grät vi mest hela eftermiddagen och kvällen. Livrädda för att förlora även denna lilla bebis.
Det enda jag kan göra nu är att göra så lite som möjligt. Så jag ligger här i soffan och det tänker jag göra. Men allt är så ovisst nu. Vi vet inte om livmoderhalsen kommer förkortas ännu mer eller om den håller sig.
Mycket tankar snurrar men jag kan inte göra något. Men vi håller hoppet och kör på allt vi kan.
Energi
Nu ska jag åka och jobba.
8 månader
Hemsk kväll
Idag är jag aptrött som resultat av störtgråten igår. Men en dusch ska nog kunna sätta fart på mig. Sen blir det jobb ända till sju ikväll. Bra, då behöver jag inte vara hemma så himla länge innan KJ kommer. Han skulle landa 21.45 eller nåt. Sen flygbussen hem. Imorrn blir det myssovmorgon av extrema mått!
Mycket jämförelse
Känner mig bättre till mods idag. Trots att jag går in i vecka 22 imorrn. Beror nog på att KJ kommer hem imorrn och det här är sista natten jag behöver sova själv. Jag håller på att pyssla och greja här hemma så det blir hyfsat fint tills han kommer hem.
Tänkte en del förut på hur jag mår nu jämfört med hur jag mådde samma tidpunkt förra graviditeten. Vid det här laget höll jag precis på att bli av med min dunderförkylning som gjort mig sängliggande en vecka. Dessutom hade jag ont överallt och var extremt trött. Nu har jag varit frisk hela graviditeten, har inte ont och är visserligen trött, men inte alls på samma nivå som då. Känner mig fysiskt normal. Tack för det Lillen!
Höstblåsor
Alltså var det bara att säga tack och hej för mig. Ingen risk jag tänker ta även om jag hade sett fram emot att träffa systersonen. Det får vänta två veckor tills jag ska dit nästa gång. Så helt plötsligt måste jag roa mig själv imorrn. Får se vad jag hittar på. Blir nog till att greja och dona här hemma.
Att stå ut
Men allt är inte pest! Jag är otroligt lycklig för varje spark jag får. Min älskade lilla skatt som bökar runt och har sig. Nu ska jag krypa i säng och då brukar det bli en väldans fart. Mys! :-)
