En sorts mamma...

Idag har jag legat två veckor i mitt rum här på KS. Hurra hurra! Tänk att allt är så lugnt. Så lät det nämligen inte när jag blev inlagd. Då var allt nattsvart och alla sa bara att "Vi får se hur det går, vi tar en dag i taget.". Nu tar vi visserligen fortfarande en dag i taget men allt är så lugnt att jag tror att det här kommer hålla länge till med vila och medicin.

Kortisonspruta nr 2 tagen. Denna gången i rumpan. Mycket "skönare" att ta den där. Lättare att slappna av. Men det gjorde sjukt mycket ondare efteråt. Satt och garvade flera minuter efteråt för att jag knappt kunde sitta. Nu är det över i alla fall.

Tycker fortfarande att det är jobbigt när vänner får barn. Det har ploppat ut några bebisar sista veckorna och det svider. Jättemycket! Folk har svårt att förstå att jag kan tycka så eftersom jag själv är gravid. Men att ligga inlagd på sjukhus pga hotande förtidsbörd gör det inte direkt lättare att var glad för andras skull. Istället blir jag bara mer avundsjuk för att dom har de så lätt medan vi får kämpa för att få en levande bebis. Varför ska det vara så orättvist? Varför ska det vara så vansinnigt svårt att få barn? Och jag kan inte förmå mig själv att säga grattis. Även om jag gärna vill säga det tar det emot för mycket. Jag blir bara avundsjuk. Därför är det ganska skönt att ligga här i min egen lilla bubbla där jag inte behöver låtsas så mycket. Här får jag vara jag.

En bit bort i korridoren ligger förresten en mamma som fått trillingar. Dom är pyttesmå och ligger på tvären i en gemensam bebisplastsäng. Dom är helt bedårande! Men jag har bara tittat på avstånd när dom var i köket. Det räcker så.