En sorts mamma...

Första gången på samtalsgrupp igår. Det blir bra det där! Men usch vad jobbigt det är att höra vissa berätta. Man är så van vid sin egen historia att allt annat låter värre.

Lokalerna vi är i är jättefina och ligger på Drottninggatan. Det negativa är att det står gatumusikater nedanför och spelar. Igår var det en dragspelsnisse som spelade domedagsmusik ungefär. Inte så passande. Men han var grymt duktig!

Nu ska jag åka till centralen och möta min syster och hennes son. Fina lillkillen!

Det låg ett kuvert från Spädbarnsfonden på hallmattan när jag kom hem. En till minnesgåva, denna gång från mormor och morfar. Det värmer! Minnesgåvor är bra. Då hjälper man inte bara KJ och mig utan även alla andra föräldrar som får mattan, som man trodde var så stadig att stå på, bortryckt i en hiskelig fart.

Jag kan fortfarande känna Klaras värme mot mitt bröst och att hon sprattlar till innan hon blir helt stilla.
Jag kan fortfarande känna känslan av att Gustav glider ur mig, min sovande änglaprins.
Jag kan fortfarande känna tyngden av att hålla barnen i min famn.

Den fysiska saknaden är tung. Jag önskar att jag kunde få drömma att jag håller i mina barn för det blir så nära jag nånsin kan komma att få göra det. 

Imorrn börjar vi i samtalsgrupp hos Spädbarnsfonden. Det ska bli superkul, hur konstigt det än låter. Jag menar, hur "kul" kan det vara att träffa människor och prata om döda barn. Men det är faktiskt jättetrevligt och roligt att träffa alla. Det är en gemenskap som jag har svårt att hitta någon annanstans. Vanligvis börjar man fråga vad folk heter och vad dom jobbar med. Här frågar man vad folk heter, vad deras barn heter och hur dom dog. Man tar liksom "fel" ändi in i vänskapen. Man tar dom jobbigaste bitarna först. Sen kan man börja intressera sig för vad folk jobbar med, om det ens är intressant. Kul ska det iaf bli!

Skrev förut om att man bara får läsa lyckliga historier i tidningen. Det är bara mirakelbebisarna man får läsa om. De som föds för tidigt och överlever. Jag tycker självklart att det är fantastiskt att mammor och pappors underbara små bebisar överlever. Jag önskar såklart att Klara och Gustav också hade överlevt, men nu är verkigheten en annan. Och jag stör mig på att man bara får läsa om lyckliga saker. Jobbiga saker ska vi gömma undan. KJ och jag hade vår bröllopsbild i tidningen igår. Den var dubbelt så stor som dödsannonsen och kostade mer än hälften så mycket. Som sagt, jobbiga saker ska vi inte läsa om. Nej nej... Idag i Aftonbladet får vi läsa om lilla Frieda som föddes i vecka 21+5 och överlevde tack vare sjukhusets insatser. Fantastiskt, verkligen! Klara och Gustav föddes i vecka 21+3. Dom dog och ingen är intresserad för det händer ju så ofta...

Säger som en annan mamma: Jag vill ha ägglossning idag, + imorrn och bebis i övermorgon.

Ja, tänk om man kunde snabba på processen. Slippa nio månaders oro för att det ska hända igen. Men samtidigt kan man inte gå in i en graviditet med inställningen att det ska gå åt skogen. Även om jag kommer bli superglad den dagen jag blir gravid kommer oron och ångesten finnas där hela tiden. KJ och jag pratar en del om det. Hur vi ska orka. Men man har helt enkelt inget val... Man måste. Tur att vår kurator kommer finnas där hela tiden. Och som jag jag sa till min henne, jag kommer ha sorgen över Klara och Gustav sittandes på ena axeln och glädjen över syskonet på den andra. Bara det inte bli kortslutning i hjärnan.

Nu ska jag fortsätta bygga IKEA-möbler...

Vill bara visa Gustavs fina lilla fot. En liten fot som aldrig fick springa omkring.
Mammas buspojke!

KJ presenterade sin licentiatavhandling idag. När någon gör det samlar institutionen alltid ihop pengar till en present av något slag och det brukar bli cirka 1000 kr. KJ hade sagt till att han inte vill ha någon present utan han ville att pengarna sattes in till Spädbarnsfonden istället. Den här gången samlades det ihop 3000 kronor som nu finns hos Spädbarnsfonden. Där gör pengarna betydligt mer nytta. Blir så himla glad!

Därav avin från posten igår. Tydligen är det så att när någon sätter in mer än 1500 kr till Spädbarnsfonden skickas en skyddsängel till de berörda föräldrarna. Så nu har våra änglar en egen skyddsängel som vakar över dom.

Var på stan i Eskilstuna för första gången sen Klara och Gustav föddes idag. Var lite på min vakt för att se om jag mötte någon jag kände. Det gjorde jag inte, skönt! Hade varken orkat vara trevlig och låtsas som det regnar eller pratat om dom. Såg en fin klänning som Klara skulle ha kunnat ha på midsommarafton om hon hade funnits. Det gick bra för mig, blev värre för mamma.

Fyndade en jacka på MQ. Skulle ha kostat 1500 men var nedsatt till 750. Precis en sån modell som jag vill ha. En snygg, vanlig, enkel jacka med bonusen att det går att växa i den när Klara och Gustavs lillasyster eller lillebror vill krypa in i mammas mage. Är supernöjd. Nu vill jag bara ha ett par nya vårskor också.

Idag är jag trött. Det tar otroligt mycket på krafterna att gråta. Jag blir helt slut hela dagen efteråt om jag har gråtit på kvällen. Dessutom sitter min förkylning fortfarande i. Har haft ont i halsen sen förra måndagen. Börjar tröttna...

Är hemma hos mina föräldrar över helgen. Ikväll blir det familjemiddag och imorrn är det namnkalas för min systerson. Han är så himla go den lille killen! Familjens solstråle. Min syster och hennes familj kommer ikväll också. Oj, nu kom dom visst. Dags att springa ner.

Gråter... Tårarna bara rinner och rinner... Jag visste att mina gravida vänner på FL skulle få sina barn. Ändå känns det som ett slag i magen. Dom får sina barn men jag får inte mina. Vi träffades och fikade och hade jättetrevligt. Sen när jag förlorade mina barn förlorade jag även kontakten med mina nyfunna vänner. Men jag har gått in ibland och kollat hur det går för dom. Vill och vill inte. Det är rent självplågeri. Det känns som att jag är den utmobbade som inte får vara med och leka längre. Jag har fasat den här dagen. Ville inte se den. Vill bara att den här tiden när dom kommer få sina barn bara ska försvinna. Snabbt! Nu har första barnet kommit och det känns skit. Skit skit skit! Det finns ingen glädje för hennes skull överhuvudtaget. Bara ren och skär avundsjuka. Och tårarna bara rinner...

Innan jag blev gravid levde jag i tron om att efter 12 veckor, då den största missfallsrisken är över, är de resterande veckorna bara en transportsträcka till den dagen man sitter med ett levande barn i famnen. Jag vet att det kan uppfattas naivt och det är otroligt naivt. Jag tänkte så då och jag ser hela tiden nyblivna gravida som tänker precis som jag gjorde. Man har sin egen sanning utifrån sina egna erfarenheter. Man pratar inte om att barn faktiskt kan dö precis när som helst under graviditeten eller till och med kan dö om det föds för tidigt. Ämnet är tabubelagt. Mödravården talar aldrig om det som kan gå fel och i tidningarna läser man bara om barnen som föds för tidigt och överlever, de så kallade mirakelbarnen. 

Premiss: Alla kvinnor jag känner eller har hört talas om som har klarat sig förbi vecka 12 får ett levande barn.
Slutsats: Alltså får alla kvinnor, inklusive mig själv, som klarat sig förbi vecka 12 ett levande barn.

Men sanningen förändras över tid...

Jag benämner alltid barnen som Klara och Gustav. Men mina barn är ju också individer. Hade vi haft dom hos oss idag hade de varit två individer. Vi hade pratat om att Klara gör så här och Gustav gör så här. Men nu kan vi inte det. Nu känner jag så lätt att jag inte vågar prata om dom var för sig av rädsla för att dom inte ska få lika mycket uppmärksamhet. Men jag älskar ju båda lika mycket. Hur som helst. Tänkte försöka börja bryta det nu. 

Vill visa en fin bild på Klaras lilla hand. Jag ångrar att vi inte tog separata bilder på deras händer och fötter. Har sett otroligt fina bilder på andra änglabarns händer och fötter.

Klara, mamma älskar dig!

Om jag låter bli att prata om Klara och Gustav med nya människor så slipper jag gråta. Det är inte många jag pratar med om dom men de flesta kan jag göra det med utan att känna att gråten bränner i halsen. Det är skönt.

Det är skönt att tränga bort sorgen ibland för att bara få vara "vanliga" Mia. Som kuratorn säger, man måste få vila hjärnan också och låta det vara så. Men då staplas sorgen på hög och måste till slut komma ut ändå. Det går längre mellan gångerna och jag lever som vanligt även om Klara och Gustav upptar mina tankar större delen av dygnet. Det syns bara inte.

Det är det det som är så frustrerande. Det syns inte. Jag brukar sitta på pendeln och tunnelbanan och fundera på alla människor som ser så vanliga ut. Undrar om någon mer i den här vagnen har förlorat barn. En tjej sa att hon skulle vilja trycka upp en T-shirt där det står "Jag har OCKSÅ barn" på. Det känns lite så ibland. Att jag vill skrika ut till hela världen att jag faktiskt också har barn. Dom syns bara inte.

Håller på att planera en superrolig praktik med en kompis i skolan. Det är verkligen det roligaste jag har i skolan nu, förutom mina elever. Det andra måste jag bara göra för att bli godkänd. Men det här lär jag mig så mycket på. Det är skönt att nånting känns meningsfullt i skolan. Att få undervisa och planera lektioner. Det är ju det jag vill göra. Gah! Ge mig ett jobb nu istället!

Om du säger till mig "Hur mår du?"
med sympati och medkänsla i din röst,
så svarar jag "Jag mår bra",
därför att prata om min förlust med dig idag
är alltför smärtsamt.

Om du träffar mig och inte nämner förlusten
som upptar mina tankar,
så tror jag att du inte bryr dig tillräckligt om mig,
eller är för rädd för att det du säger
ska göra mig ledsen.

Det är svårt att göra rätt.

Om du säger "Jag är ledsen för att dina barn dog",
så blir det svårt för mig att svara.
Vad förväntar du att jag ska säga?
Jag vill säga "Jag är också ledsen!",
eller "Det är fruktansvärt!".
Jag vill skrika "Det är inte rättvist!"
Men jag gör det inte,
för jag vill inte bli upprörd idag.
Inte inför dig.

Så jag svarar "Tack".
Ett tack som betyder så mycket mer än så.
Det betyder tack för att du bryr dig.
Tack för att du försöker hjälpa.
Tack för att du förstår att jag fortfarande lider.

Om du inte vet vad du ska säga till mig
så gör det ingenting.
Jag vet inte heller vad jag ska säga till dig.
Om du ser mig le eller skratta,
tro inte att jag glömt mina barn för en stund.
Det har jag inte,
det kan jag inte,
och kommer aldrig att göra.

Säg att jag ser ut att må bra idag.
Jag kommer att förstå vad du menar.
Jag börjar bli bra på att läsa mellan dina rader.
Om du träffar mig och tycker
jag ser upprörd eller ledsen ut,
så har du antagligen rätt.
Idag är det kanske en minnesdag för mig,
eller någon händelse har utlöst
en våg av sorg inne i mig.

Om du inte säger någonting
så tror jag att du inte bryr dig,
men om du skulle säga något,
kanske det gör allt värre.
Försök fråga mig om jag vill prata,
men bli inte förvånad om jag säger nej.

Det är svårt att göra rätt.

Ge inte upp mig, snälla ge inte upp.
Jag behöver dina försök,
hur små eller banala du än tycker att de är.
Jag behöver dina tankar.
Jag behöver dina böner.
Jag behöver din kärlek.
Jag behöver din envishet.
Jag behöver allt detta,
men framförallt vill jag bli behandlad som vanligt.
Som jag brukade bli, innan allt detta hände.
Men jag vet att det är omöjligt.
Den där obekymrade naiva personen
är borta för evigt,
och det sörjer jag också.

Det är svårt att göra rätt

( Janne Morén )

Att vara i skolan hela dagen med kass hals har gjort att jag knappt har någon röst kvar nu. Bara ett krax. Men det ska nog Ben & Jerry råda bot på när jag sätter mig och förundras över folks ekonomi på Lyxfällan.

Jag har inga problem med att prata om barn, eller jo, kanske nyfödda barn. Men om jag jag inte känner dom brukar det vara helt lugnt numera. Det är när jag känner dom som är gravida eller får barn som det blir jobbigt. Idag på lunchen började två tjejer diskutera en tjej i klassen som fick barn för några veckor sen och hur fin hennes bebis är. Det började krypa i mig och jag kände att det här klarar jag inte. Gick iväg för att hämta lite servetter och när jag kom tillbaka bad dom om ursäkt för att dom hade tagit upp det och frågade om dom skulle sluta. Det fick dom gärna göra för jag klarar inte av att folk pratar om hur fina folks bebisar är. Mina bebisar är också fina men dom syns inte. Båda kom iaf fram ytterligare en gång och bad om ursäkt och berättade hur dumma dom kände sig. Dom kan självklart inte veta vad jag tycker är jobbigt jämt och jag sa att det inte var någon fara. Men jag tackade för att dom bad om ursäkt eftersom det blev så jobbigt. Jag fasar lite för när min klasskompis kommer till skolan för att visa upp sitt barn. Då kommer jag nog gå därifrån.

Det var rea på hela babyavdelningen på Lindex idag. Gick och nöp i några urgulliga plagg. Men istället köpte jag mig två par nya leggings.

Jag vill nästan inte berätta för folk vilken vecka jag födde Klara och Gustav i. Kommentarerna blir mest "Jaha..." "Ja, men då var du inte så långt gången då..." osv... Varför måste jag försvara mina barn? Varför är inte mina barn lika mycket värda som andra barn. Barn som föds i vecka 22 ser ut som vilka barn som helst. Dom är bara väldigt små. Klara och Gustav hade jättefina små händer och fötter med små pyttetår och pyttenaglar. Man kunde se vilka de var lika. Gustav skulle nog ha blivit lik sin kusin. Båda två hade min mans öron. Jättefina små öron! 

Det känns som att min sorg inte är lika mycket värd... Mina barn är inget missfall! Skulle kunna slå dom som påstår att mina barn är ett missfall.

Enligt lagen klassas barn som barn från vecka 23. Så mina barn räknas inte enligt lagen bara för att dom ramlade på målsnöret. Tack vare Spädbarnsfonden har jag sett att man kan få sina barn registrerade även om dom fötts innan vecka 23. Så det håller vi på och grejar med nu. Söker man på mig eller min man kommer det stå att vi har två barn. Och det är precis vad vi har. Dom är bara inte hos oss.

Min tröst är att få läsa och prata. Jag måste få läsa om andra som förlorat barn och jag måste få prata med dom. Jag måste få känna att jag inte är ensam. Jag måste få känna att mina känslor och tankar är ok. Det är bara andra änglaföräldrar som kan förstå.

Såg på en annan änglamammas blogg att hon köpt Malin Sävstams bok När livet stannar. Beställde den från Adlibris och idag kom den! Så nu blir det nog sträckläsning. Brukar bli så...

Har börjat ändra mig vad gäller var jag vill att mina barn ska få sin sista vila. Var helt inställd på att ha dom hemma i Eskilstuna först eftersom Stockholm aldrig kommer kännas hemma för mig. Men nu har jag hört att det finns speciella minneslundar för barn och det känns som ett bra alternativ det med. Då får dom massor av andra barn att leka med. Visst finns det säkert barn i den minneslunden vi hade tänkt oss från början men det känns som att barnen skulle ha det roligare om det bara var andra barn kring dom. Först tänkte jag på vad JAG ville ha. Men nu tänker jag på vad barnen skulle vilja ha. Och dom vill ju ha kompisar och ha roligt. Googlade igår på barnminneslundar och hittade en artikel som avslutades såhär:

Jag minns när jag berättade för en av mina bästa vänner att vi skulle begrava Stella i en minneslund bara för barn. ”Vad bra”, sa han. ”Det blir som ett dagis i himlen. De stora barnen kan ta hand om henne.”

Jag tyckte det var jättegulligt och så vill jag ha det för mina barn. Som ett dagis i himlen. Då får mina barn också gå på dagis som alla andra barn. Men vi får se... Vi är två om beslutet och vi ska nog prata med kuratorn om det också.

Undrar var mina barn är någonstans nu...

Har dunderont i halsen för andra dagen, sådär så man knappt kan svälja. Så jag är hemma idag också. Men det gör inget. Det känns så vansinnigt segt att vara i skolan nu. Jag har pluggat i all evighet känns det som och jag blev otroligt skoltrött för ett år sen ungefär. När jag blev gravid blev det lättare eftersom jag visste att jag hade något att se fram emot och jag skulle få en paus. Men det sket sig ju som vi alla vet... Jag kan inte påstå att jag är mindre skoltrött nu. Det känns så meningslöst att vara där. Jag tycker inte om det! Nu gäller det bara att hålla näsan ovanför vattenytan och klara det sista.

I skolan har alla gått vidare med sina liv. Dom har inte förlorat något barn. Men jag vill prata om mina barn, jag vill att dom frågar. Jag vill inte se paniken i somligas ögon när jag närmar mig. Jag har inte böldpest!

Börjar bli orolig för helgen. Ska på 60-årskalas och träffa massa folk som mycket väl vet vad som har hänt. Undrar hur dom kommer möta mig... Böldpest eller inte?

Beställde en CD som heter Vandra varsamt från Spädbarnsfondens hemsida härromdagen och nu trillade den ner i brevlådan. Jag hörde musiken för första gången på en minnesstund vi var på. Tårarna började rinna vid det första anslaget på pianot. Sen rann dom resten av minnesstunden. Texterna är fantastiska!

3 månader har gått sen mina älskade barn föddes och togs ifrån mig. Varför? Varför fick inte jag behålla mina barn? Varför måste jag tillhöra den "exklusiva" skara människor som förlorar barn? Ingen ska behöva förlora ett barn. Mina änglar var helt perfekta. Det var inget fel på dom. Det var inget fel på mig. Den enda möjliga orsaken vi har fått är moderkaksavlossning. Att Klaras moderkaka lossnade och startade hela förloppet.

Jag mår bra trots den avgrundssorg jag bär inom mig. Men jag är så rädd för att säga till folk att jag mår bra. Bara för att jag säger att jag mår bra, bara för att jag skrattar och beter mig som förut är jag inte samma person. Jag har inte glömt mina barn, jag kommer aldrig glömma mina barn. Jag vill inte att någon annan ska glömma dom heller.

Var på Spädbarnsfondens öppna träff i söndags. Även om det kommer många tårar mår jag så otroligt bra när jag träffar andra änglaföräldrar. Det går att säga vad som helst och ingen tycker att det är konstigt. Just för att vi var på den öppna träffen öppnades mitt sår och kuratorsträffen dagen efter blev jättejobbig, fast bra. Hittills har vi gått tillsammans min man och jag men nästa gång ska jag gå själv. Känns skönt.