Gravida vänner
Att vara i skolan hela dagen med kass hals har gjort att jag knappt har någon röst kvar nu. Bara ett krax. Men det ska nog Ben & Jerry råda bot på när jag sätter mig och förundras över folks ekonomi på Lyxfällan.
Jag har inga problem med att prata om barn, eller jo, kanske nyfödda barn. Men om jag jag inte känner dom brukar det vara helt lugnt numera. Det är när jag känner dom som är gravida eller får barn som det blir jobbigt. Idag på lunchen började två tjejer diskutera en tjej i klassen som fick barn för några veckor sen och hur fin hennes bebis är. Det började krypa i mig och jag kände att det här klarar jag inte. Gick iväg för att hämta lite servetter och när jag kom tillbaka bad dom om ursäkt för att dom hade tagit upp det och frågade om dom skulle sluta. Det fick dom gärna göra för jag klarar inte av att folk pratar om hur fina folks bebisar är. Mina bebisar är också fina men dom syns inte. Båda kom iaf fram ytterligare en gång och bad om ursäkt och berättade hur dumma dom kände sig. Dom kan självklart inte veta vad jag tycker är jobbigt jämt och jag sa att det inte var någon fara. Men jag tackade för att dom bad om ursäkt eftersom det blev så jobbigt. Jag fasar lite för när min klasskompis kommer till skolan för att visa upp sitt barn. Då kommer jag nog gå därifrån.
Det var rea på hela babyavdelningen på Lindex idag. Gick och nöp i några urgulliga plagg. Men istället köpte jag mig två par nya leggings.
Hej
Halkade in här på ett bananskal så att aäga ;)
Ville bara säga att jag förstår dig!!
Att träffa bebisar en tid efter var urjobbigt. min syster skulle ha fest och det skulle komma mängder av folk. Skönt tyckte jag för det var just vad jag behövde. Men så står jag på övervåningnen och gör mig i ordning och plötsligt hör jag bebsisgnäll i trädgården. Mitt hjärta stannade, hela jag frös till is!
Vad ska jag göra nu? Vart ska jag ta vägen? Vem ska rädda mig?
Jag blev helt förkrossad. Min sambo kom upp av en slump och såg mina tårar och förstog direkt. Vi satte oss i bilen o körde därifrån. Min syster var heltförkrossad. hon tyckte allt var hennes fel, att hon borde ha bett dom att inte komma, eller att förvarna mig iaf.
Vart vi var på väg viste vi inte, vi bara körde. Men efter en stund började vi undra om vi alltid skulle fly. Och när blir man igentligen redo att träffa en liten människa igen?
Varför inte nu? Varför inte ta tjuren i hornen o göra den här fina sommarkvällen till en ännu finare kväll?
Vi vände och åkte tillbaka. Pratade med min syster som i sin tur pratade med sin kompis. Jag satt i soffan när hon kom bärande på en sån liten o go krabat. O när jag fick hålla i honom var det som en solstråle tränge sig igenom ett tjockt och stort mörkt regnmoln. Mitt hjärta blommade.
Och så kom hon in igen med nästa lilla kille som min sambo fick hålla.
Där satt vi plötsligt med varsitt barn i famnen.
Dom var så goa. Vi grinade allaihopp, mamma, syrran och kompisen oxå.
Det blev en underbar kväll, med så mycket skrattoch glädje. Att sitta inlindad i en filt en skön sommarnatt med en sovande bebis på magen, trots att den inte var min, var skönt.
Från den dagen gick vi vidare i livet på allvar. Helt oväntat.
Detta var många år sedan.
Efteråt har vi fått fler ma, mf, systor, cellförändringar och två underbara friska killar.
Livet är inte rättvist på längavägar.
Vet inte om jag hjälper eller skälper dig nu. Men jag låvar att det blir bättre.
Styrkekramar.
