En sorts mamma...

Var till minneslunden på Solna kyrkogård idag. På vägen dit såg jag två gravar där det stod nallar, en hade tom ett foto framför stenen. Det var en liten Maja och en liten Ebba. Båda hade bara ett datum på stenen. Klump i magen och rinnande tårar bakom solglasögonen. Varför? Barn ska inte dö. Vi gick vidare och letade reda på minneslunden. Jobbigt när vi var där. Började gråta på en gång. Idag var det underbart vårväder. Vi skulle ha haft våra bebisar i en vagn och gått en liten promenad. Men istället stod vi på en kyrkogård utan barn. Det gör så ont i mig. Barnlunden var fin, men den andra var finare. Lite tråkigt. Men vi får se hur vi gör. I barnlunden fanns en stor gräsmatta. Jag sa att där kan barnen springa omkring och leka när ingen ser...

Åkte vidare till en kompis som hade 25-årskalas idag. Dörren öppnas och precis där, på hallmattan, står ett babyskydd med ett barn i. Hugg i magen. Fan, kommer det barn också? Biter ihop och hälsar jag på dom som är där. I köket sitter en tjej med sprickfärdig mage. Panik, nu kommer tårarna. Hugger tag i KJ och drar ut honom i hallen. Kramas och gråter. Vill inte gråta, inte på min kompis födelsedagsfest. Inte förstöra kalaset. Går in på toa och försöker lugna ner mig. Baddar ansiktet och går ut igen med gråten i halsen och klump i magen. Sätter mig och fikar och bryter ihop igen. Men jag får gråta, ingen tycker något annat även om nån säkert undrade varför jag grät. Sen kommer min kompis mamma lite senare och frågar vad som hände med mina tvillingar. Hon visste förstås om det och hon ställde alla rätta frågorna. Det visade sig att hon har jobbat som kurator på en kvinnoklinik. Otroligt skönt! Sen när jag vant mig med allt gick resten av festen toppenbra och var jättetrevlig. Även om golvet blev väldigt intressant när magen kom gåendes.

Kommer nog vara fruktansvärt trött imorrn...