En sorts mamma...

Det är när man drabbas av sorg som man upptäcker vilka som finns där och vilka som inte finns där. Vissa som man inte har haft kontakt med på flera år skickar blommor eller erbjuder samtalskontakt medan några av de människorna man trodde att man hade nära än idag inte har sagt ett ord. Jag har full förståelse för att det kan vara svårt att möta sorg. Jag vet själv inte hur jag hade hanterat beskedet att en vän eller släktning hade förlorat ett barn. Men det minsta jag hade gjort är att beklaga sorgen. Om man är en nära vän eller nära släktning är det min åsikt att man har ett ansvar att finnas där. Se det som civilkurage eller vad som helst. Men man överger inte en vän eller familjemedlem som råkat ut för de värsta som kan hända en människa. Att förlora ett barn.

Jag blir så ledsen och arg på vissa människor som visat hur lite de faktiskt bryr sig. För mig är det helt ofattbart hur man kan bete sig så. Däremot är jag otroligt tacksam över de som visat sig bry sig mer än jag kunnat ana.

Men som många säger som befunnit sig i sorg berättar: Efter tre månader tröttnar folk. Dom orkar inte höra mer och därför slutar man att berätta. Man känner sig som en belastning och vill inte trötta ut en med sitt ältande. Men människor i sorg behöver älta. Om och om och om igen. Det är en del av bearbetningen.

Därför är bloggen så himla bra. Här får jag älta och älta och älta hur mycket jag vill. Den som inte är intresserad kan klicka ner sidan och helt enkelt inte bry sig. Jag mår bra men jag måste få älta. När jag har skrivit ner den eller dom tankarna som snurrar i hjärnan lättar trycket lite och jag mår bra en stund till.