Förlossningen
Måndag 3/1 2011
På kvällen har jag ont i bäckenet, ont i fötterna. Trött hela jag. Jag halvligger i soffan med fötterna på en kudde på bordet. Jag har dragit upp tröjan för att lufta magen och jag har en tallrik yoghurt under hakan. Jag är trött men oerhört lycklig. Dagen innan har vi gjort ett Blocketfynd, två spjälsängar och två barnstolar för 500 kr. Den ena spjälsängen har vi monterat ihop och ställt i det som ska bli tvillingarnas rum. Vi går med jämna mellanrum och tittar på den och pratar om att snart kommer våra bebisar att ligga där. Den här kvällen skojar vi om att nu kan bebisarna få komma när som helst för nu har vi både sängar och barnvagn. Vi tittar på teve och pratar om framtiden. Om hur livet kommer ändras när bebbarna har kommit. Trots att jag har ont och är trött i hela kroppen är jag så otroligt lycklig. På något sätt insåg den kvällen att jag till 100% att jag var gravid och att jag snart kommer att bli mamma. Jag hade däremot inte tänkt att jag skulle bli det två dagar senare...
Tisdag 4/1 2011
Vaknar och går på toa. Ser att det är ovanligt rikliga och slemmiga flytningar. Förvånas men tänker inte mer på det eftersom jag har haft ökade flytningar hela graviditeten. Vid nästa toabesök är det lite mindre och vid nästa efter det lite mer igen. Ordet slempropp dyker upp i huvudet men tänker att det kan det väl inte vara, det är ju så tidigt. Googlar ändå lite på slempropp och vid nästa toabesök blir jag lite orolig. Ringer BM och kollar. Hon avfärdar teorin om att det skulle vara slemproppen eftersom jag varken har ont eller blod i slemmet som kommer ut. Skulle det däremot bli så skulle jag ringa igen.
Vid 17-tiden tar jag bussen ner till Solna centrum. Möter upp min man och vi kikar lite på rean. Köper en pyjamas till flickan och ett par byxor till pojken. Får en kramp i magen och vi får stanna upp några sekunder för att den ska ge sig. Reagerar inte på det eftersom jag ändå har lite ont här och där. Äter på McDonalds och sen skiljs vi åt. Min man ska iväg och träna och jag tar bussen hem igen. Går långsamt långsamt pga bäckenet men är så kissnöding så kissnödig. Måste hålla mig tills jag kommer hem. Får en kramp igen och stannar till några sekunder innan jag kan gå igen. Snabbt snabbt. In på toaletten. Torka. Blod i den slemmiga flytningen... Panik! Ringer KJ. Gråter. Kom hem nu!
Ringer sjukvårdsupplysningen, kö i 5 långa minuter. Skickar mig vidare till förlossningen. Där är jag inte välkommen. Ringer sjukvårdsupplysningen igen, ytterligare 5 minuter i kö. Får beskedet att vi ska åka upp till gynakuten i Huddinge. Fan! Igen! Vill inte, det kostar ju så mycket. Varför kan inte gynakuten i Solna ha öppet dygnet runt? Vi hade åkt till Huddinge en gång i vecka 14 pga en blödning och då störde jag mig på att vi fick betala 1000 kr tur och retur med taxi. Men det var värt det eftersom vi fick veta att det var tvillingar då. Ringer en taxi igen...
KJ kommer hem och jag har lugnat ner mig. Är lugn i taxin dit, märker knappt att jag får tre små kramper. Tankarna snurrar men tänker att det inte är någon fara, det gick ju bra förra gången. Det värsta som kan hända är väl att de säger att det är tre bebisar.
Går in på akuten. Får åka rullstol upp till gyn. Fortfarande lugn. Skojar med sköterskan som rullar upp mig. Går på toaletten och får sen lägga mig på en brits. Väntar inte speciellt länge innan vi får komma in. Berättar först vad som har hänt och sen får jag sätta mig i gynstolen. Den kvinnliga läkaren gör ett UL och vi ser våra små älsklingars hjärtan slå så fint. Allt ser fint ut. Sen ska hon göra en vaginal undersökning för att se var blodet och slemmet kommer ifrån. Hon är tyst, så väldigt tyst. Jag ser det i hennes ögon. Förstår direkt. Hon säger att hon inte kan undersöka mig mer eftersom en fosterhinna buktar ut. "Förlossningen har startat". Va? Vadå förlossningen har startat? Det är för tidigt. Hon ska hämta en till läkare som får undersöka. Skynda er! Snälla! Läkaren säger att dom inte är några trollkarlar, men dom ska göra allt de kan för att försöka stoppa förloppet. Vill inte. Kan inte förstå. Huvudet skriker nej nej nej. Kramar KJs hand och gråter.
Får lägga mig i en säng. Dom sticker mig med nålar flera gånger eftersom jag är svårstucken. Blodprover tas. Sprutor ges. 21.00, Bricanyl för att stoppa värkarna. Strikt sängläge. "Maria, nu ska vi göra allt vi kan. Ok?" Kan inte ta in. Förstår inte. Ordineras fasta från midnatt ifall allt skulle gå åt helvete och dom måste operera. Vi blir hänvisade till ett rum på kvinnokliniken, K67. Ber om lite yoghurt strax innan midnatt, bara för att. Klarar inte av att äta. Får mer bricanyl och blir tippad i sängen. Pratar med nattsköterskan som är helt fantastisk. En gnutta hopp att det här ska gå vägen. Somnar och sover en timma. Vaknar efter ett av en värk och nu förstår både vi och sköterskan att nu är det kört. Det kommer inte gå att stoppa förlossningen. Någonstans här börjar chocktillståndet. Hör vad dom säger och förstår vad som ska hända. Men tar inte riktigt in det. När bebisarna föds kommer dom inte att överleva. KJ och jag tittar på varandra och gråter. Säger att det här klarar vi. Vi måste. Är vakna. Det gör ont i både kropp och själ.
Onsdag 5/1 2011
Eftersom hoppet ändå är ute får jag morfin för att slippa lite av smärtan. Klarar av att sova mellan sex och åtta. Sen har jag inga värkar på hela förmiddagen. Är törstig men får inte dricka pga fastan. Får ta in vatten i munnen och spotta ut. KJ ringer mamma och pappa som senare kommer upp tillsammans med min syster. Pratar med en kurator. Pratar. Förstår men tar inte in. Mot slutet av kuratorssamtalet tar värkarna över. Det gör så vansinnigt ont. Får morfin, hjälper inte så himla mycket. Andas andas andas. Tänker under värkarna medan jag andas mig igenom dom att jag är stolt över mig själv som gör det så himla bra. Mamma, pappa och min syster har kommit upp. Gråter när jag ser dom. Hinner inte träffa dom speciellt mycket eftersom det verkar som att det är dags snart. KJ pussar mig på magen och vi känner på den. Klara och Gustav sparkar för fullt där inne.
Det som händer sedan är en kombination av vad jag själv minns, vad jag har fått berättat för mig och vad som står i journalerna.
Värkarna blir värre och värre men det händer inget mer. Barnmorskorna undersöker mig och en läkare. Den läkaren. Den fruktansvärda läkaren som vi har anmält. Han var så hårdhänt när han undersökte mig. Och han skällde på mig när jag spände mig när han närmade sig. "Det spelar ingen roll om du har en värk eller inte. Du gnäller bara när jag tar i dig." Är det så konstigt? För det första förstod man inte vad han sa eftersom han var dansk och för det andra var han otrevlig mot både oss och sina kollegor.
Tillslut måste dom ta hål på den första fosterhinnan för att sätta igång allt. Det gjorde så ont och jag var så trött. Fick ingen energi eftersom jag inte fick dricka. Mellan varje värk fick jag ta in lite vatten i munnen för att skölja. Men bara för att spotta ut igen. Har ingen aning om hur lång tid det tog innan Klara föddes. Minns inte. Var för trött. Men till slut kom min lilla prinsessa kl 16.10. Hon kom upp på mitt bröst där hon sprattlade till innan hon blev alldeles stilla. Är vaken någon minut innan jag somnar av utmattning.
Vaknar till av att värkarna sätter igång igen. Dom är om möjligt ännu värre nu. Men Gustav vill inte komma ut. Han har fastnat och jag har inga krafter att krysta ut honom. Dom försöker vrida och vända på Gustav för att han ska komma ut men det går inte. Då kallar dom in den danske läkaren och när jag ser honom kliva in genom dörren blir jag så förbannad. Jag vill inte ha honom där. Han försöker vrida på Gustav mitt i värken och det gör så fruktansvärt ont. Någonstans inom mig, fråga mig inte var, hittar jag några sista urkrafter och jag tar i allt jag kan och jag känner hur Gustav glider ur mig. Klockan är 16.52. Får upp min prins på bröstet och kollapsar av utmattning.
Vaknar till av smärta ca 45 min senare av en värk och att dom knådar min mage. Tydligen vill inte moderkakorna komma ut. Jag minns att jag blir ivägkörd ur rummet. Klockan är 18.00. Dom rullar iväg mig till ett rum med en gynstol som dom på något sätt får upp mig i. Hör någonstans, långt borta, att någon frågar efter mitt personnummer. Lyckas tydligen rabbla upp det. Dom sprutar in lugnande i min arm och tydligen somnade som en stock då och börjar snarka. Men tydligen inte så länge för sen minns att dom knådar min mage och att jag gråter och ber dom att söva mig. Jag orkar inte mer nu. Det gör så ont och jag är så trött. Tydligen spänner jag mig så dom får över mig till sängen igen och skickar ner mig på operation. Jag har förlorat 2,2 liter blod.
När jag vaknar på uppvaket är två sköterskor bredvid mig. Dom tvättar mig och klär på mig en ny vit rock och berättar att allt har gått bra. Jag kunde inte bry mig mindre, mina barn är döda. Ligger helt lelös. Det enda jag tänker är att det var skönt att sova. Dom berättar att KJ har tagit hand om Klara och Gustav medan jag var borta och att dom nu ligger nerbäddade i en säng inne på vårt rum ifall jag vill se dom. Självklart vill jag se mina barn!
Åker upp på rummet och möts av KJ, mamma och pappa. Min syster har varit tvungen att åka hem. Klara och Gustav ligger i en säng tillsammans. Dom är så fina där dom ligger. Gråter. Men det är mina barn. Våra barn. KJ och jag har blivit föräldrar till världens finaste änglar.
På kvällen har jag ont i bäckenet, ont i fötterna. Trött hela jag. Jag halvligger i soffan med fötterna på en kudde på bordet. Jag har dragit upp tröjan för att lufta magen och jag har en tallrik yoghurt under hakan. Jag är trött men oerhört lycklig. Dagen innan har vi gjort ett Blocketfynd, två spjälsängar och två barnstolar för 500 kr. Den ena spjälsängen har vi monterat ihop och ställt i det som ska bli tvillingarnas rum. Vi går med jämna mellanrum och tittar på den och pratar om att snart kommer våra bebisar att ligga där. Den här kvällen skojar vi om att nu kan bebisarna få komma när som helst för nu har vi både sängar och barnvagn. Vi tittar på teve och pratar om framtiden. Om hur livet kommer ändras när bebbarna har kommit. Trots att jag har ont och är trött i hela kroppen är jag så otroligt lycklig. På något sätt insåg den kvällen att jag till 100% att jag var gravid och att jag snart kommer att bli mamma. Jag hade däremot inte tänkt att jag skulle bli det två dagar senare...
Tisdag 4/1 2011
Vaknar och går på toa. Ser att det är ovanligt rikliga och slemmiga flytningar. Förvånas men tänker inte mer på det eftersom jag har haft ökade flytningar hela graviditeten. Vid nästa toabesök är det lite mindre och vid nästa efter det lite mer igen. Ordet slempropp dyker upp i huvudet men tänker att det kan det väl inte vara, det är ju så tidigt. Googlar ändå lite på slempropp och vid nästa toabesök blir jag lite orolig. Ringer BM och kollar. Hon avfärdar teorin om att det skulle vara slemproppen eftersom jag varken har ont eller blod i slemmet som kommer ut. Skulle det däremot bli så skulle jag ringa igen.
Vid 17-tiden tar jag bussen ner till Solna centrum. Möter upp min man och vi kikar lite på rean. Köper en pyjamas till flickan och ett par byxor till pojken. Får en kramp i magen och vi får stanna upp några sekunder för att den ska ge sig. Reagerar inte på det eftersom jag ändå har lite ont här och där. Äter på McDonalds och sen skiljs vi åt. Min man ska iväg och träna och jag tar bussen hem igen. Går långsamt långsamt pga bäckenet men är så kissnöding så kissnödig. Måste hålla mig tills jag kommer hem. Får en kramp igen och stannar till några sekunder innan jag kan gå igen. Snabbt snabbt. In på toaletten. Torka. Blod i den slemmiga flytningen... Panik! Ringer KJ. Gråter. Kom hem nu!
Ringer sjukvårdsupplysningen, kö i 5 långa minuter. Skickar mig vidare till förlossningen. Där är jag inte välkommen. Ringer sjukvårdsupplysningen igen, ytterligare 5 minuter i kö. Får beskedet att vi ska åka upp till gynakuten i Huddinge. Fan! Igen! Vill inte, det kostar ju så mycket. Varför kan inte gynakuten i Solna ha öppet dygnet runt? Vi hade åkt till Huddinge en gång i vecka 14 pga en blödning och då störde jag mig på att vi fick betala 1000 kr tur och retur med taxi. Men det var värt det eftersom vi fick veta att det var tvillingar då. Ringer en taxi igen...
KJ kommer hem och jag har lugnat ner mig. Är lugn i taxin dit, märker knappt att jag får tre små kramper. Tankarna snurrar men tänker att det inte är någon fara, det gick ju bra förra gången. Det värsta som kan hända är väl att de säger att det är tre bebisar.
Går in på akuten. Får åka rullstol upp till gyn. Fortfarande lugn. Skojar med sköterskan som rullar upp mig. Går på toaletten och får sen lägga mig på en brits. Väntar inte speciellt länge innan vi får komma in. Berättar först vad som har hänt och sen får jag sätta mig i gynstolen. Den kvinnliga läkaren gör ett UL och vi ser våra små älsklingars hjärtan slå så fint. Allt ser fint ut. Sen ska hon göra en vaginal undersökning för att se var blodet och slemmet kommer ifrån. Hon är tyst, så väldigt tyst. Jag ser det i hennes ögon. Förstår direkt. Hon säger att hon inte kan undersöka mig mer eftersom en fosterhinna buktar ut. "Förlossningen har startat". Va? Vadå förlossningen har startat? Det är för tidigt. Hon ska hämta en till läkare som får undersöka. Skynda er! Snälla! Läkaren säger att dom inte är några trollkarlar, men dom ska göra allt de kan för att försöka stoppa förloppet. Vill inte. Kan inte förstå. Huvudet skriker nej nej nej. Kramar KJs hand och gråter.
Får lägga mig i en säng. Dom sticker mig med nålar flera gånger eftersom jag är svårstucken. Blodprover tas. Sprutor ges. 21.00, Bricanyl för att stoppa värkarna. Strikt sängläge. "Maria, nu ska vi göra allt vi kan. Ok?" Kan inte ta in. Förstår inte. Ordineras fasta från midnatt ifall allt skulle gå åt helvete och dom måste operera. Vi blir hänvisade till ett rum på kvinnokliniken, K67. Ber om lite yoghurt strax innan midnatt, bara för att. Klarar inte av att äta. Får mer bricanyl och blir tippad i sängen. Pratar med nattsköterskan som är helt fantastisk. En gnutta hopp att det här ska gå vägen. Somnar och sover en timma. Vaknar efter ett av en värk och nu förstår både vi och sköterskan att nu är det kört. Det kommer inte gå att stoppa förlossningen. Någonstans här börjar chocktillståndet. Hör vad dom säger och förstår vad som ska hända. Men tar inte riktigt in det. När bebisarna föds kommer dom inte att överleva. KJ och jag tittar på varandra och gråter. Säger att det här klarar vi. Vi måste. Är vakna. Det gör ont i både kropp och själ.
Onsdag 5/1 2011
Eftersom hoppet ändå är ute får jag morfin för att slippa lite av smärtan. Klarar av att sova mellan sex och åtta. Sen har jag inga värkar på hela förmiddagen. Är törstig men får inte dricka pga fastan. Får ta in vatten i munnen och spotta ut. KJ ringer mamma och pappa som senare kommer upp tillsammans med min syster. Pratar med en kurator. Pratar. Förstår men tar inte in. Mot slutet av kuratorssamtalet tar värkarna över. Det gör så vansinnigt ont. Får morfin, hjälper inte så himla mycket. Andas andas andas. Tänker under värkarna medan jag andas mig igenom dom att jag är stolt över mig själv som gör det så himla bra. Mamma, pappa och min syster har kommit upp. Gråter när jag ser dom. Hinner inte träffa dom speciellt mycket eftersom det verkar som att det är dags snart. KJ pussar mig på magen och vi känner på den. Klara och Gustav sparkar för fullt där inne.
Det som händer sedan är en kombination av vad jag själv minns, vad jag har fått berättat för mig och vad som står i journalerna.
Värkarna blir värre och värre men det händer inget mer. Barnmorskorna undersöker mig och en läkare. Den läkaren. Den fruktansvärda läkaren som vi har anmält. Han var så hårdhänt när han undersökte mig. Och han skällde på mig när jag spände mig när han närmade sig. "Det spelar ingen roll om du har en värk eller inte. Du gnäller bara när jag tar i dig." Är det så konstigt? För det första förstod man inte vad han sa eftersom han var dansk och för det andra var han otrevlig mot både oss och sina kollegor.
Tillslut måste dom ta hål på den första fosterhinnan för att sätta igång allt. Det gjorde så ont och jag var så trött. Fick ingen energi eftersom jag inte fick dricka. Mellan varje värk fick jag ta in lite vatten i munnen för att skölja. Men bara för att spotta ut igen. Har ingen aning om hur lång tid det tog innan Klara föddes. Minns inte. Var för trött. Men till slut kom min lilla prinsessa kl 16.10. Hon kom upp på mitt bröst där hon sprattlade till innan hon blev alldeles stilla. Är vaken någon minut innan jag somnar av utmattning.
Vaknar till av att värkarna sätter igång igen. Dom är om möjligt ännu värre nu. Men Gustav vill inte komma ut. Han har fastnat och jag har inga krafter att krysta ut honom. Dom försöker vrida och vända på Gustav för att han ska komma ut men det går inte. Då kallar dom in den danske läkaren och när jag ser honom kliva in genom dörren blir jag så förbannad. Jag vill inte ha honom där. Han försöker vrida på Gustav mitt i värken och det gör så fruktansvärt ont. Någonstans inom mig, fråga mig inte var, hittar jag några sista urkrafter och jag tar i allt jag kan och jag känner hur Gustav glider ur mig. Klockan är 16.52. Får upp min prins på bröstet och kollapsar av utmattning.
Vaknar till av smärta ca 45 min senare av en värk och att dom knådar min mage. Tydligen vill inte moderkakorna komma ut. Jag minns att jag blir ivägkörd ur rummet. Klockan är 18.00. Dom rullar iväg mig till ett rum med en gynstol som dom på något sätt får upp mig i. Hör någonstans, långt borta, att någon frågar efter mitt personnummer. Lyckas tydligen rabbla upp det. Dom sprutar in lugnande i min arm och tydligen somnade som en stock då och börjar snarka. Men tydligen inte så länge för sen minns att dom knådar min mage och att jag gråter och ber dom att söva mig. Jag orkar inte mer nu. Det gör så ont och jag är så trött. Tydligen spänner jag mig så dom får över mig till sängen igen och skickar ner mig på operation. Jag har förlorat 2,2 liter blod.
När jag vaknar på uppvaket är två sköterskor bredvid mig. Dom tvättar mig och klär på mig en ny vit rock och berättar att allt har gått bra. Jag kunde inte bry mig mindre, mina barn är döda. Ligger helt lelös. Det enda jag tänker är att det var skönt att sova. Dom berättar att KJ har tagit hand om Klara och Gustav medan jag var borta och att dom nu ligger nerbäddade i en säng inne på vårt rum ifall jag vill se dom. Självklart vill jag se mina barn!
Åker upp på rummet och möts av KJ, mamma och pappa. Min syster har varit tvungen att åka hem. Klara och Gustav ligger i en säng tillsammans. Dom är så fina där dom ligger. Gråter. Men det är mina barn. Våra barn. KJ och jag har blivit föräldrar till världens finaste änglar.
Kommentarer
Postat av: Annika Dahlman
Läser, gråter och tänker tillbaka på det fruktansvärda som hände. Är ändå glad att jag var där. Jättestor bamsekram från din mamma, Klara och Gustavs mormor.
Postat av: Lina
Tårarna rinner ner för mina kinder när jag läser dina ord Maria. Ni är så starka du och KJ. Finaste Klara och Gustav, saknade och älskade.
Postat av: Annica
Det går inte att låta bli att gråta,det är så sorgligt att läsa om barn som inte får stanna..Så ledsen för er skull..kram
Postat av: Maria, Nils mamma
Gråter för er, för era vackra barn som inte fick stanna. Massor med kramar
Postat av: Emmelie
jag blir så ledsen för er skull när jag läser detta! Det gör ont i mej och man kan omöjligt förstå hur ni känner eller mår! Önskar er allt väl! kramar!
Postat av: Lisa
Blir så ledsen när jag läser om era små... vet så väl hur det är att förlora sina barn & önskar att ingen skulle behöva uppleva den smärta & saknad det innebär... Tårarna rinner nerför min kind & jag tänker på mina fina änglakillar..
Skickar de varmaste kramar till er båda!
//Lisa en annan "änglamamma"
Postat av: Toffs
Så otroligt fint skrivet, och det berör otroligt mycket. Sorg är så smärtsam oavsett hur den slår, och det är verkligen orättvist att era barn blev änglar så snart. Det finns egentligen ingenting jag kan säga, men jag vill i alla fall skicka en tanke. Och håller alla tummar och tår för lilla syskonet! Som får två jättefina änglar som vakar över honom/henne.
Trackback
