Onsdag
Om jag låter bli att prata om Klara och Gustav med nya människor så slipper jag gråta. Det är inte många jag pratar med om dom men de flesta kan jag göra det med utan att känna att gråten bränner i halsen. Det är skönt.
Det är skönt att tränga bort sorgen ibland för att bara få vara "vanliga" Mia. Som kuratorn säger, man måste få vila hjärnan också och låta det vara så. Men då staplas sorgen på hög och måste till slut komma ut ändå. Det går längre mellan gångerna och jag lever som vanligt även om Klara och Gustav upptar mina tankar större delen av dygnet. Det syns bara inte.
Det är det det som är så frustrerande. Det syns inte. Jag brukar sitta på pendeln och tunnelbanan och fundera på alla människor som ser så vanliga ut. Undrar om någon mer i den här vagnen har förlorat barn. En tjej sa att hon skulle vilja trycka upp en T-shirt där det står "Jag har OCKSÅ barn" på. Det känns lite så ibland. Att jag vill skrika ut till hela världen att jag faktiskt också har barn. Dom syns bara inte.
Håller på att planera en superrolig praktik med en kompis i skolan. Det är verkligen det roligaste jag har i skolan nu, förutom mina elever. Det andra måste jag bara göra för att bli godkänd. Men det här lär jag mig så mycket på. Det är skönt att nånting känns meningsfullt i skolan. Att få undervisa och planera lektioner. Det är ju det jag vill göra. Gah! Ge mig ett jobb nu istället!
