En sorts mamma...

Tisdagen efter att vi hade kommit hem från sjukhuset träffade vi vår kurator för första gången. Jag satt och grät hela tiden. Hon sa åt mig att jag måste släppa ut alla känslor. Sorg, glädje, ilska. Det var ilskan jag var rädd för. Jag är inte en ilsken människa och blir sällan arg. Men efter att hon gett mig "tillåtelse" att släppa ut ilskan blev det att jag gjorde det på kvällen. Jag sa till min man att det kröp i mig och att jag kände att jag ville skrika och slå på något. Han föreslog en av soffpuffarna. Jag kände att jag inte kunde, kände mig obekväm, för det är så långt ifrån den jag är, men på något sätt var ilskan över att jag hade förlorat mina barn tvungen att komma ut. Så jag slängde mig över puffen och skrek, slog och grät tills jag helt utmattad föll ihop i en hög och blev helt apatisk. Kunde inte ta mig upp. Min man fick bära in mig till sängen och lägga mig ner. Jag bara stirrade framför mig och kände att det var skönt att försvinna in i det apatiska tillståndet. Men jag blev samtidigt otroligt rädd för mig själv. Jag har aldrig i hela mitt liv upplevt dom känslorna förut och min hjärna sa åt mig att det inte var lösningen för att överleva förlusten av Klara och Gustav. Jag kunde inte falla in i det tillståndet igen och det har jag inte gjort sen dess.


"Jag vet nu att man inte dör av sorg. Om människan inte överlever sorg, så hade inte mänskligheten överlevt. Alla människor som fortsätter att leva och kan känna kärlek, kommer att uppleva sorg, någon gång. Sorgen är en del av livet.
       Har bestämt mig för att inte bli ett offer för min situation. Jag måste lära mig att ta de steg som krävs för att jag ska leva ett liv som Mats, Harald och Elsa hade varit stolta över." - ur När livet stannar av Malin Sävström