En sorts mamma...

Inatt kröp ångesten på när Lillen sparkade hårt ner så det kändes som att han skulle sparka ut sig själv. Efter många tårar av ångest och prat med personalen blev jag erbjuden Kortison eftersom vi passerat midnatt och jag nu var i 23+0. Men jag tackade nej och det känns som ett bra beslut. Inget tyder på att förlossningen är på G och då vill jag inte ta sprutan med tanke på att det ändå finns biverkningar som påverkar bebisen negativt.

Blev undersökt av en läkare idag pga av den obehagliga känslan jag får av sparkarna som dunkar hela vägen ut mellan benen. Men det var stängt och det var skönt. Ny mätning av tappen blir imorrn. Har även fått träffa en kurator, min förra kurators ersättare, och hon var toppenbra. Skönt att få ventilera oro och ångesttankar. Blev en hel del tårar. Hon skulle komma tillbaka senare i veckan.

Har bett KJ ta med kameran så vi kan ta en bild på magen idag. Hoppas han mindes att ta med den imorse när han åkte till jobbet. För idag är ändå en stor dag. 23+0. Känns underbart! Vi tar en dag i taget. Så förhoppningsvis har jag en fin bild att lägga ut senare ikväll.

Snubblade över en dikt på en tjejs blogg som gjorde att klumpen växten i halsen nyss. Alla minnen kommer tillbaka och blir väldigt nära när jag ligger här. Saknaden efter Klara och Gustav och oro över Lillen. Tar mig friheten att ändra två ord i den bara. Eller blev och. Någon blev några.

Den svåraste av sorger
är när livet blir för kort
och en dotter och son
för alltid har ryckts bort.

När några man gett liv
och älskat mest av allt
så grymt kan tas ifrån en
blir det ofattbart och kallt

I sorgens tunga mörker
får man ta en dag i sänder
och försöka samla kraft
till ljuset återvänder

Och i all gränslös saknad
så hjälper det att se
den medkänsla och omsorg
som andra har att ge.