En sorts mamma...

Igår stod jag på HM och väntade på att få komma in i en provhytt. Utanför en annan provhytt står en överentusiastisk kvinna till en gravid kompis som står i just den provhytten. Hon kommenterar min mage och frågar vilken vecka jag är. Sen kommer följdfrågan jag inte ville få. "Är det första barnet?" Efter att ha funderat med flackande blick en sekund för mycket svarade jag "Ja" varpå "Men guuud så spännande." och ett sammanbitet "Mmmm..." följer. Kom som tur var in i provhytten direkt då så jag behövde inte fortsätta prata med henne. I den stunden kändes det bra att svara så. Jag kommer aldrig träffa henne igen och jag kände inte att jag försummade Klara och Gustav. Dom förstår ändå. Men ändå slår det emot det jag trodde skulle bli min princip. Att aldrig strunta i att nämna mina änglabarn. Men ju fler och fler gånger jag utsätts för dom jobbiga frågorna desto mer lär jag mig vad jag kan säga och till vem.