En sorts mamma...

Jag har haft skavsår idag. Skoskav och själskav.

Det var en skön morgon och jag såg fram emot mitt besök hos kuratorn. Bestämde mig för att ta en promenad dit eftersom vädret var så fint. En halvtimmas promenad senare kunde jag knappt gå på grund av mina skor. Därav skoskavet. Jag har ömtåliga fötter och jag kommer aldrig bli vän med skoskav. Men det är sånt som händer.

Själskavet är jobbigare. Det är sånt som inte bara händer.

Träffade kuratorn. Det var jättebra. Vi pratade om bra saker och om jobbiga saker. Som att det är provocerande med alla tjocka magar. Det är skönt att prata med henne. Hon förstår mig. Hon har hört alla mina konstiga tankar förut. Alla mina katastroftankar. Att inget längre kommer gå bra. Men det var ett bra samtal. Jag grät lite och jag skrattade lite. Alla känslor är tillåtna. Jag öppnade mitt sår igen. Det som varit slutet sen förra gången jag var där. Det öppnades igen.

...och mitt i kaoset talade en röst till mig och sade: "Le och var glad ty det kunde vara värre." Och jag log och var glad och det blev värre.

Åkte till skolan med mitt skoskav och mitt själskav men jag var glad. Träffade lite kompisar och satt sedan ensam med en kompis och pratade. Då sa hon att hon var tvungen att berätta en sak för mig och hon berättade att hon var gravid. Jag var artig och sa grattis. Det är första gången det ordet har kommit ur min mun så att det har hörts. Jag frågade vilken vecka hon var i. Hon sa: 22. Jag sa: Det är samma vecka som mina barn föddes i. Jag visste i mitt inre hur stor hennes bebis är nu. Jag har nämligen hållt i två sådana bebisar. Världens finaste bebisar med perfekta små händer och perfekta små bebisfossingar. Tystnad. Hon sa att hon ville berätta för mig själv så jag inte behövde höra det från något annat håll. Det var fint tycker jag! Hon sa att hon förstod om det var jobbigt. Jag bekräftade att jag tyckte att det var jobbigt och jag sa att jag inte ville prata om det mer. Det var ok. Det räcker så för mig. Nu vet jag och nu kan jag smälta det i min egen takt.

Min fina L kom och vi skulle iväg till lektion. Jag var tyst. Klumpen växte och var ganska snart längst upp i halsen. Jag visste att så fort jag öppnar munnen kommer jag braka ihop. Till slut öppnade jag munnen. Jag brakade ihop. L höll om mig och jag lugnade ner mig igen. Såret var öppet och infekterades lite till.

...och mitt i kaoset talade en röst till mig och sade: "Le och var glad ty det kunde vara värre." Och jag log och var glad och det blev värre.

Gick in på lektionen, anatomi. Hjärnan gick i 180. Jag lyssnade. Slängde även in en kommentar om ett barnprogram som berättade om hur musklerna fungerade när de drog ihop sig med hjälp av små gubbar. Jag log och jag blev glad igen. Läraren började prata om fogar. Det blev fogar, foglossning, hur det känns att föda barn och vad som händer med en kvinna som föder barn och varför. Det kändes som en evighet och i mitt huvud skrek jag "Tyst jag vill inte höra mer!" Jo jag vet hur det hur det känns att föda barn. Döda barn. Både fysiskt och psykiskt. Tog krampaktigt tag om Ls hand. Brakade ihop. L tog med mig ut. Fina L! Hon sa åt mig att gå och gick in och hämtade mina saker. Jag satte på mig solglasögonen inomhus och gick iväg.

...och mitt i kaoset talade en röst till mig och sade: "Le och var glad ty det kunde vara värre." Och jag log och var glad och det blev värre.

Jag var helt färdig. Nu hade jag gråtit så mycket att jag inte orkade gråta mer. Det är jobbigt att gråta. Ville åka hem men kunde inte. Var tvungen att åka på repet. Ville allt annat än åka på repet. Satt i solen, åt en glass och försökte peppra mig med positiv enerig. Det gick sådär. Åkte till repet. Samlade mina sista krafter som fanns. Ville inte men gjorde ändå. Bet ihop och var normal. Brakade ihop i pausen. Åkte hem. La mig i en Miaklump i KJs famn och grät.