Måndag igen
Satt i telefon hela morgonen. Det var familjerätten, skatteverket och krematoriet. För dom som inte vet är det ett himla meck att ta hand om döda barn. Speciellt när dom har ramlat på målsnöret på att räknas som barn. Jag vill verkligen inte göra det här. Men jag måste och det kommer kännas jätteskönt när allt är klart. Men jag vill inte gå till familjerätten och skriva på papper, jag vill inte behöva skriva ett brev till skatteverket att jag vill skriva in mina döda barn. Och jag vill absolut inte åka till krematoriet och hämta mina barns döda aska för att sedan låta dom grävas ner i jorden. Jag undrar hur det kommer kännas att åka ifrån krematoriet med med askan från mina barn. Man ska inte behöva göra sånt.
Min trygghetszon är väldigt stor nu. Men det är vissa platser jag fortfarande känner mig fruktansvärt obekväm att vara på. Det är tex B-huset i skolan. Får kalla kårar och vill fly när jag är där. Har aldrig trivts i det huset eftersom stämningen är speciell där. Lite hårt och kallt. Men nu vill jag knappt gå in just för allas blickar. Eller så är det bara jag som inbillar mig. Men jag tycker inte om att folk tittar på mig "så där". Tur att huset ska rivas snart och att jag bara har en termin kvar.
Fått ett till brev från Spädbarnsfonden med en minnesgåva. Blir så lycklig av att folk fortfarande tänker på oss och sätter in pengar till minne av mina barn. Pengarna gör så otroligt mycket nytta där dom hamnar. Det är en befrielse att träffa andra föräldrar face to face. Se att dom faktiskt ser lika normala ut som vi gör. Tänk att människor som ser så normala ut också har förlorat barn. Det syns inte. Vi ser så vanliga ut.
Nu blir det sova och ladda för kuratorn imorrn. Det kommer bli jättetrevligt tror jag!
Kramar till dig!!!!
...har precis ringt samma samtal som dej idag och de känns helt sjukt att behöva göra sånt...du satte precis ord på mina tankar, känns nästan som en tröst i all den här overkliga verkligheten...
Kram till dej!
Nej, precis som du skriver: Man ska inte behöva göra sånt. Usch och fy vilken otroligt "onödig" insikt vi fått i detta, att förlora barn och allt som det för med sig och innebär. Det hade vi kunnat klara oss ifrån. Men tyvärr blir det inte alltid som man vill eller tar för givet. Vi kom alla in i en värld som var oss främmande. Var glada alla som slipper detta. Det är verklgien inget att sträva efter. Var glada så länge ni slipper få kunskapen på nära håll. Det är en kunskap som ingen skulle behöva få. Kram!
