Sista träffen med kuratorn
Visst, vissa saker är fortfarande jobbiga. Som tex idag när jag stod inne på HMs MAMA-avdelning för att försöka hitta ett par shorts. Då gick en tjej jag träffade på en mammagrupp på MVC förbi med sin bebis. Jag såg att hon kände igen mig och hon undrade nog vad jag gjorde där helt ensam bland mammakläderna. Det kändes... Men det blev iaf inte några shorts. Antingen var dom för stora eller för små och dom är slutsålda på nätet. Får jaga vidare.
Om pyret vill stanna kvar till imorrn så tar jag mig in i vecka 13. 12+0. Och dom "magiska" veckorna är passerade. Ett delmål. Därmed börjar restriktionen att inte bära tungt att gälla. Idag fixade jag en del av problemet genom att köpa mig en shoppingvagn. En sån där som pensionärerna brukar dra efter sig. Svart med stora prästkragar på. Typ... Inte så pjåkigt.
Åh, vad härligt det är att läsa att du mår så bra nu! Det märkte vi väl i helgen också när vi satt och sjöng och spelade kort.
Vad fint med en "prästkrags-dramaten"!
Många KRAMAR
Skönt att du mår så bra och helt klart ska du vara stolt över dig själv. Det är imponerande att klara sig så bra som du gjort och få förunnat.
Jag var hos min psykolog idag och vi pratade just om sådant idag. Om vad som gör att man tar sig vidare, så som omgivningen, vår egen styrka och så vidare. Sen är det ju också så att på något sätt måste man ju vidare men alla har vi våra sätt och det tar olika långt.
Förstår att det var tufft att träffa en "mamma" från den gamla förädragruppen. Jag gjorde några liknande möten igår när jag hjälpte till att ordna en barnföreställning och det kom flera stycken av de mammorna som jag gick på "öppna förskolan" tillsammans med. Det är svårt, men vi lär oss!
Grattis också till att passera de där första oroliga veckorna!
Och smart med en "dra-maten". Jag funderar också på att köpa en. Jag är reumatiker och har lite svårt att bära tungt. Min mamma köpte en röd häromdagen, superfin. Jag tror att det börjar bli "inne" faktiskt så snart är det nog inte vara pensionärerna som drar på din packning!
Kram
Har läst din blogg från början till slut och både gråtit, skrattat och känt hur det drar ihop sig i hela magen av igenkänning. Jag har inte fött levande barn som inte fick stanna, men jag har fött ett dött barn i vecka 18. Och tankarna är många lika. Känslorna likaså och upprördheten av ordet 'missfall'. Även all oro kring ny graviditet. Är själv i v. 32 och det där lyckoruset verkar aldrig våga infinna sig. Tack för din blogg och din uppriktighet. Och en kram för de dagar då de behövs och ett stort lycka till med pyret.
Tack snälla ni!
