En sorts mamma...

Det har varit mycket i huvudet och en del har kommit ut med tårar. Vi var på KS och träffade vår fantastiska Aurorabarnmorska. Satt och laddade, och bet mig i läppen, redan i väntrummet och visste att jag skulle börja gråta på en gång. Förlossningen närmar sig och det gör att tankarna kring förra förlossningen, som jag har trängt undan senaste tiden, kommer tillbaka. Vare sig jag vill eller inte. Jag vet att det här är en helt ny förlossning med helt andra förutsättningar. Men minnet av förra förlossningen gör fortfarande ont. Det är min enda upplevelse av en förlossning. Jag har inget annat att jämföra med. Som Auroran säger, det enda som kan ändra min upplevelse av hur en förlossning ska vara är att vara med om Lillens förlossning. En, förhoppningsvis, lyckad sådan.

Vi gick ner till förlossningen på studiebesök och jag förvånades över hur lugnt det var där. Min upplevelse av förlossning är kaos. Men det var så lugnt där. Det var skönt! Vi satt inne i ett ledigt förlossningsrum och pratade. KJ fick till och med testa lustgasen. Det var roligt!

När vi gick därifrån hörde vi däremot en kvinna som var precis i slutskedet. I alla fall sa Auroran att hon var det. Hon hör väl sånt. Vi stannade utanför dörren och lyssnade. Det kändes jobbigt att stå utanför och höra hennes skrik. Mindes hur fysiskt ont det gjorde att föda Klara och Gustav, trots att dom var så små, och hur psyskiskt ont det gjorde att veta att förlossningen skulle döda dom. Dom mådde ju bra i min mage. Auroran hade rätt, några minuter senare hörde vi bebisskrik. Då blev det för mycket igen och tårarna började rinna. Jag vill så gärna höra mitt barn skrika.

Auroran sa åt oss att sätta oss med bilderna vi tog vid Klara och Gustavs förlossning och prata om dom och om den. Hon sa att vi skulle prata om allt från vad vi hade på oss till hur vi tänkte. Minsta detalj skulle vi gå igenom. Vi ska göra det nu innan Lillen föds för då kommer vi vara så uppslukade av honom, såklart! Vår lilla skrutt! Det är skönt att bli bekräftad. Att det kan bli ett virrvarr av alla tankar. Den otroliga glädjen och längtan efter Lillen och resan vi vi har gjort med honom med alla kontroller och sjukhusbesök. Och sorgen efter Klara och Gustav och vad vi gick miste om när vi förlorade dom. Men Auroran sa att vi skulle strukturera upp det och avsätta tid för Klara och Gustav. Så det ska vi göra. Sätta och och bara prata om dom.

Jag längtar ihjäl mig efter Lillen. Jag längtar som tusan till förlossningen. Jag vet att det kommer bli jättebra när det väl är igång. Det är bara nu innan som det känns läskigt. Jag är inte ett dugg orolig för det fysiska. Jag litar på min kropp. Den har ju gjort det förut. Det är det känslomässiga. Men där är jag även övertygad om att jag kommer vara så fokuserad på Lillen att det inte kommer bli några problem.

Jag förstår vad sorgeår innebär. Jag vill ta mig ut på andra sidan 5 januari. Och jag vill ta mig ut med en liten bebis i famnen. 28 dagar till bedömningen... Magbild kommer när KJ kommer hem från träningen.