En sorts mamma...

Måste få gnälla lite. Det är inge kul att vara gravid. Faktiskt! Hela mitt liv har jag tänkt att det är som en dans på rosa moln att vara gravid och att man är så fantastiskt lycklig hela tiden trots en och annan krämpa. Men när jag var gravid med Klara och Gustav sa jag hela tiden att jag var glad att det var två stycken. För då skulle jag slippa genomlida en till graviditet. För med tanke på hur jag mådde kunde jag aldrig föreställa mig att jag frivilligt skulle göra samma sak en gång till. Nu sitter jag här igen och tycker inte att det är kul nu heller. Visst mår jag betydligt bättre än då. Visst tittar jag på mig själv när jag går förbi en spegel eller ett fönster och tycker att det är fint att magen har börjat synas. Men det är också allt. I alla fall idag. Jag vill inte känna någonting alls. Jag vill att graviditeten ska passera obemärkt. För varje gång jag känner något, tex om det börjar streta och dra i magen, påminner det bara om hur det var med Klara och Gustav. Och då blir jag så ledsen. Inte så att jag gråter, men jag blir nedstämd. Jag hoppas att det känns bättre efter vecka 22. Men gud vad jag längtar till november och december. Mörker, kyla, regn och rugg. Jag ska njuta hela tiden. För det betyder att januari närmar sig. Och där vill jag vara nu.

Och så mår jag illa också som grädden på moset...