En sorts mamma...

120102:

11.30 fick vi komma in till vår fantastiska läkare på specen. Hon frågade hur allt var och sen undersökte hon mig. Jag var redo och hon sa att jag kunde bli igångsatt. Jag blev så lättat att allt bara brast. Äntligen skulle vi få träffa vår bebis efter en vansinnigt lång (elefantgraviditet?) och jobbig graviditet. Efter att hon ringt några samtal fick vi direkt gå in till förlossningen för att bli inskrivna.

Jag skulle få en nål i handen. Men eftersom jag är så extremt svårstucken bestämdes det att vi först skulle gå och äta lunch. Sen skulle vi komma tillbaka till skiftbytet och så skulle narkosen komma och sticka mig. Därför fick jag bara mitt patientband på handleden och sen gick vi. Efter att ha fått nål i handen blev vi hänvisade in till förlossningsrummet där vi fick installera oss.

Vid 15.30 kom förlossningsläkaren och undersökte mig för att bestämma vilken metod vi skulle använda oss av för att sätta igång förlossningen. Jag var då öppen 3 cm, så det var bara att ta hål på hinnorna så vattnet gick. En timma senare hade jag bara pyttelite värkar så då satte man in värkstimulerande dropp.

Droppet sätter ordentligt fart på värkarna. Vi har förberett oss på en lång förlossning och har med oss både TENS och värmekudde. Men det skippar vi totalt och går direkt på lustgasen. Första dosen var fantastisk och jag låg och asgarvade. Detta finns även dokumenterat på film då KJ slängde fram videokameran och filmade en ovetande Maria.

Värkarna blir starkare och längre och 18.30 är jag öppen 5 cm. Vid 19.00 stänger man av droppet för nu går jag för full maskin själv. Då är lustgasen min bästa vän när paniken lurar bakom hörnet. 19.45 är jag plötsligt öppen 10 cm och jag börjar få krystvärkar. Tror att jag ska gå av på mitten när huvudet tränger ner sista biten för herrejösses vad ont det gjorde. Ligger på sidan och på rygg. Dom försöker även få mig att stå på alla fyra. Men det var hemskt. Till slut hamnar jag på rygg och 20.49 föds en skrikande och alldeles levande liten Viktor.

Även om man vill krypa ur sig själv och smita därifrån när det gör som ondast var förlossningen jättebra. 5 timmar och 20 minuter tog det allt som allt. Snabbt och intensivt och jag var med hela tiden. KJ var toppen och gav mig juice och höll handen (som jag tydligen klämde lite väl hårt ibland har jag fått höra). Även om han känner sig maktlös är det är allt som behövs.

Välkommen lilla Viktor!